Här ligger jag och godhetssignalerar…

Man blir snäll av att vara i skogen… 😉

Ni får ursäkta mig, men jag tänkte ägna mig lite åt godhetssignalering här. Ni vet, det där ordet som används som ett skällsord numera, närhelst någon försöker prata rättvisa, jämlikhet, oro för klimatet eller annat som kan upplevas som provocerande rättskaffens.

För jag tror verkligen på godhet. Och att vi alla har den inom oss.

Jag skulle vilja ställa en enkel fråga till alla som tycker att godhet är någonting negativt. Hur i hela friden tänker ni då? I kommentarer på sociala medier ser jag ofta folk som stör sig på att andra är ”hycklare” och ”godhetsapostlar”. Och visst, jag kan hålla med om att ingen är rakt igenom god. Vissa dagar bryter man (jag) ihop över alla idioter (som jag upplever det) som beter sig som jubelåsnor (i mina ögon). Men det måste ju ändå vara bättre att sträva efter att försöka vara god och medmänsklig – för det mesta – än att sträva efter det motsatta?

Tänk dig ett samhälle där godheten har blivit avskaffad. Jag tänker mig att vi där hellre fäller än friar, söker bråk i stället för dialog, hellre missförstår än försöker förstå, sköter oss själva och skiter i andra. Hur kul är det att leva där?

Vilket samhälle funkar bäst? Ett sådant som är fyllt av konflikter, från högsta nivå till lägsta, eller ett där vi försöker hitta lösningar på problem tillsammans?

Jag vet, jag förenklar och drar med väldigt grova penseldrag – men på något sätt är det här ändå grundläggande för vilket samhälle vi skapar tillsammans.

Jag vet också att alla har ett val. Antingen väljer man att bejaka de goda sidorna hos sig själv, eller så låter man sig dras med av känslorna av hat, frustration och besvikelse. Problemet med det senare är att det sällan leder till någonting konstruktivt när reptilhjärnan tar över.

Så, med risk för att låta flummig, börja med att le mot främlingar som möter din blick, visa respekt och hänsyn eller ta dig tid att prata med någon som verkar behöva det. Jag lovar att den personen blir glad, och jag lovar att du själv mår bra av det. Dessutom tror jag fullt och fast att det är sådana här enkla gärningar som gör att vi sakta men säkert får människor att känna sig sedda, inkluderade och som en del av samhället. Och känner man sig som en del av samhället är chansen större att man vill bidra till det på ett positivt sätt.

Så naiv är jag.

PS.
Varför skriver jag om sådant här på en blogg om hållbarhet, undra kanske någon? Jag tycker bara vi (politiker och medborgare) lägger för mycket energi på peka ut vem som är dummast, i stället för att diskutera sakfrågorna. Som skolan, vården, integrationen (lösningar som inte innefattar att peka på den eller den gruppen och säga att den är ”dum”…)  – och klimatet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *