Får man vara både fåfäng – och – miljövän?

Jag är en typisk LOHAS – alltså en person som vurmar för en ”Lifestyle of Health and Sustainability”. Jag gillar mode, sminkar mig gärna och tycker om att ha det fint och ombonat hemma. På fritiden ägnar jag mig en hel del åt träning och ”vård av kulturintresse”.

Samtidigt brinner jag för social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Jag älskar naturen och är ute i skog och mark så mycket jag hinner. Jag berättar för mina barn om hur olika ekosystem hänger ihop. Jag försöker minimera min plastförbrukningen i alla led, engagerar mig i jämställdhetsfrågor, använder bilen så lite som möjligt, köper moringaträd i stället för julklappar och så vidare.

Men ändå upplever jag på något sätt att min ”fåfänga” står i vägen för att bli tagen på allvar som – på riktigt – miljöengagerad.

Är det fler som känner så här? Undersökningar visar nämligen att antalet LOHAS-individer är flest i Sverige, jämfört med övriga världen. Hela 35 procent av befolkningen, närmare bestämt!
Upplever ni också att det är svårt att hitta produkter, tjänster och media som vänder sig till oss? Vi som vill njuta av livet men ändå minimera den påverkan vår livsstil har på jordens resurser (för mig är det sistnämnda viktigast).
I tidskriftsvärlden finner jag till exempel nästan bara ”antingen eller”. Antingen ”seriösa” facktidskrifter som riktar sig till forskare eller branschmässigt berörda. Eller så finner jag vanliga magasin om mode, inredning etc – som förvisso skriver allt mer om hållbara produkter men hjälper oss hållbara konsumenter alldeles för lite, om du frågar mig.
Som om det skulle finnas en motsättning mellan att bry sig om sitt yttre och att vara vetgirig.

Det här foträta versus fåfänga är något jag funderat på till och från under livet. När jag kom in på Biologprogrammet vid Umeå universitet var det som om alla runt omkring mig bar en ”kostym” av militärgröna kläder, Fjällräven-rygga och anorak. Jag tonade ner min stil för att bli tagen på allvar.
När jag kom till Naturskyddsföreningens lokala årsmöte, iklädd min trendriktiga kappa, kände jag mig som ett UFO bland alla stickade tröjor. Och trots att jag sänkte medelåldern på mötet med minst 10 år kände jag inte att jag togs emot med nämnvärd entusiasm…
Och när jag läste kursen ”Världens Eko” vid Stockholms universitet fick jag höra att det inte anses vara ”fint” att till exempel berätta om nya rön i dagspress eller i kanaler där ”vanligt folk” kan ta del av dem. I en tid då fler beslut borde baseras på fakta i stället för känslor fungerar forskarvärlden i stället som en klubb för inbördes beundran.

Min poäng är: Jag tror att vi måste bygga en brygga mellan den ”seriösa” delen av miljörörelsen och alla som är nyfikna nybörjare. Hjälpa varandra att hitta mer hållbara sätt att leva, på ett sätt som känns lustfyllt i stället för fullt av pekpinnar.

Det gör vi bara om den hållbara livsstilen känns spännande – och faktiskt bättre – jämfört med den tidigare.
Jag vet att det är så, och allt fler med mig. Men det räcker inte. Nu gäller det att sprida ordet vidare till fler. Baserat på fakta.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *