Varför är vi så bra på att gräva vår egen grav?

Foto: Martin Harvey/WWF.

Ibland blir jag galen på hur människan, som anses vara det smartaste däggdjuret här på jorden, kan bete sig så… dumt och destruktivt.

Det verkar nästan vara människolag (naturlag är det ju inte) att vi måste driva saker till bristningsgränsen innan vi vaknar upp och inser att vi måste byta riktning. Och det gäller i alla möjliga sammanhang.

Ta vår hälsa till exempel. Hur många känner man inte som kört på allt vad tyger håller tills kroppen slutligen säger stopp. I form av utmattningssymptom, hjärtattack eller annat.

Eller mitt favoritämne: Miljön. Måste vi till exempel döda ALLT liv i haven innan vi vaknar upp? Eller måste vi ha smog à la Kina för att fatta att vi inte kan fortsätta förgifta luften vi andas med utsläpp av fossila bränslen?

Och sedan var det det här med att hålla på och utrota djur. Bara för att, typ. Åka till Afrika, skjuta ett lejon och slänga det mesta – förutom huvudet och skinnet som ska visas upp för imponerade polare därhemma – på avfallshögen. Eller ta livet av noshörningar för att få till det i sänghalmen. Pardon my french, men hört talas om förspel? Och vad gör ni den dagen då det inte finns några noshörningar kvar? No more vuxenkramar?

I veckan läste jag om reservatet Selous i Tanzania, där 15 000 av tidigare 120 000 elefanter finns kvar. Om ingenting görs riskerar elefanterna att utrotas inom fem år. Fem år!
Dessutom är Selous rikt på mineral, olja och gasfyndigheter. 75 procent av ytan har upplåtits som olje-, gas- och gruvkoncessioner, enligt WWF. Många innehas av utländska exploatörer som får finansiering av internationella banker.
Lokalbefolkningen lär inte se en skymt av pengarna det ger – samtidigt som miljön tar skada. Rovdrift i dubbel bemärkelse…

Varför gör vi så här? Hur kan vi agera så kortsiktigt? Vi underminerar ju sakta men säkert vår egen existens här på jorden.
Utan liv i haven blir många av oss utan mat. Utan ren luft kommer vi sakta att kvävas. Och utan rena jordar att odla i kommer vi sakta men säkert att förgifta oss själva. Då spelar pengarna på banken ingen roll.

Egentligen är vi ju mycket klokare än så här. Eller?

 

Krönika: Naturen – så mycket mer än en turistattraktion

Naturen håller mig ”Sane and sound” 😉

Jag växte upp i en familj som levde i, och av, skogen. Visserligen jobbade mina föräldrar inom myndighet och kommun men bären, fisken och älgköttet från skogen var viktiga för att få familjeekonomin att gå ihop. En generation äldre var beroendet ännu tydligare. Min farfar jobbade i skogen medan farmor tog hand om hem, barn och djur för husbehov.

Numera söker sig allt fler till skog och mark för rekreationens skull. För att få en välbehövlig paus från skärmtid och stressiga jobb. För att uppleva hur vacker och välgörande naturen är. Jag är en av dem.
För den som vill jobba med turism i exempelvis Norra Sverige innebär det här förstås möjligheter. Bygderna kanske avfolkas, och avstånden må vara långa, men de har sin vackra natur. Det gäller bara att komma överens med råvaruindustrin – gruvbolagen som vill bryta malm och skogsbolagen som vill avverka.

Men i tider där allt fler av oss inte är tydligt eller direkt beroende av naturen, så tappar många kontakten med den. Och därmed den djupa förståelsen för hur viktiga dess resurser är. Utan fungerande ekosystem – friska skogar, hav fulla av liv, näringsrika jordar – skulle vi inte överleva. Naturen är inte där enbart för nöjes skull.
Eller rättare sagt: De flesta vet förmodligen allt det här, åtminstone undermedvetet. Men lever inte därefter.

Det finns till exempel all anledning till att bli trädkramare. Dessa skogens giganter är helt fantastiska. Vissa av dem ger oss frukter, andra nötter. De ger oss virka att bygga och värma våra hem med. I städer kan de användas för att rena luften eller skydda mot hårda vindar. Träd stabiliserar jorden och minskar jorderosion. De binder kväve i jorden och ger samtidigt ätbara grödor bättre förutsättningar att växa sig stora. Till exempel. Och de är där, nästan gratis, bara vi ger dem förutsättningar att växa och må bra.

Det finns också anledning att älska växtplankton. Det är de som producerar vårt syre.

Eller att vurma för kiselalger. De kan användas som vattenrening eller gödsel inom jordbruket, eller för att förbättra upptagningsförmågan hos solpaneler.

Det här är bara tre exempel av alla miljoner djur- och växtarter som finns på planeten. Det finns otroligt mycket kvar att upptäcka som kan förbättra våra liv utan att det kostar för mycket – varken i reda pengar eller miljömässigt sett.
Bara vi har en sak klar för oss: Vi måste ha ett mer jämställt förhållande till naturen – där vi inte bara tar, utan också tar hand om.

 

Läs mer:
http://www.sverigesnatur.org/opinion/po-tidholm-ny-roll-landsbygdens-natur/
http://www.viskogen.se/vad-vi-gor/vart-bistandsarbete/agroforestry-sa-fungerar-det/

Home

Här ligger jag och godhetssignalerar…

Man blir snäll av att vara i skogen… 😉

Ni får ursäkta mig, men jag tänkte ägna mig lite åt godhetssignalering här. Ni vet, det där ordet som används som ett skällsord numera, närhelst någon försöker prata rättvisa, jämlikhet, oro för klimatet eller annat som kan upplevas som provocerande rättskaffens.

För jag tror verkligen på godhet. Och att vi alla har den inom oss.

Jag skulle vilja ställa en enkel fråga till alla som tycker att godhet är någonting negativt. Hur i hela friden tänker ni då? I kommentarer på sociala medier ser jag ofta folk som stör sig på att andra är ”hycklare” och ”godhetsapostlar”. Och visst, jag kan hålla med om att ingen är rakt igenom god. Vissa dagar bryter man (jag) ihop över alla idioter (som jag upplever det) som beter sig som jubelåsnor (i mina ögon). Men det måste ju ändå vara bättre att sträva efter att försöka vara god och medmänsklig – för det mesta – än att sträva efter det motsatta?

Tänk dig ett samhälle där godheten har blivit avskaffad. Jag tänker mig att vi där hellre fäller än friar, söker bråk i stället för dialog, hellre missförstår än försöker förstå, sköter oss själva och skiter i andra. Hur kul är det att leva där?

Vilket samhälle funkar bäst? Ett sådant som är fyllt av konflikter, från högsta nivå till lägsta, eller ett där vi försöker hitta lösningar på problem tillsammans?

Jag vet, jag förenklar och drar med väldigt grova penseldrag – men på något sätt är det här ändå grundläggande för vilket samhälle vi skapar tillsammans.

Jag vet också att alla har ett val. Antingen väljer man att bejaka de goda sidorna hos sig själv, eller så låter man sig dras med av känslorna av hat, frustration och besvikelse. Problemet med det senare är att det sällan leder till någonting konstruktivt när reptilhjärnan tar över.

Så, med risk för att låta flummig, börja med att le mot främlingar som möter din blick, visa respekt och hänsyn eller ta dig tid att prata med någon som verkar behöva det. Jag lovar att den personen blir glad, och jag lovar att du själv mår bra av det. Dessutom tror jag fullt och fast att det är sådana här enkla gärningar som gör att vi sakta men säkert får människor att känna sig sedda, inkluderade och som en del av samhället. Och känner man sig som en del av samhället är chansen större att man vill bidra till det på ett positivt sätt.

Så naiv är jag.

PS.
Varför skriver jag om sådant här på en blogg om hållbarhet, undra kanske någon? Jag tycker bara vi (politiker och medborgare) lägger för mycket energi på peka ut vem som är dummast, i stället för att diskutera sakfrågorna. Som skolan, vården, integrationen (lösningar som inte innefattar att peka på den eller den gruppen och säga att den är ”dum”…)  – och klimatet.

Vi måste göra upp med Jante – för miljöns skull

Mattias Klum har sin kamera som verktyg när det gäller att lyfta naturvårdsfrågor, numera även som ambassadör för Världsnaturfonden WWF.

Beatrice Rindevall startade suveräna Supermiljöbloggen för att lyfta miljöfrågor i den svenska debatten.

Elon Musk, grundaren av Tesla, vill fixa världens klimatproblem med elbilar och solenergi.

Armbryterskan Heidi Andersson har varit programledare för Miljöhjältarna och vill leva fossilfritt till 2025.

 

Låt oss prata lite om Jante. Eller rättare sagt, våra orimliga krav på personer som vågar sticka ut hakan och vill åstadkomma förändring.

Ett exempel: I somras gick Storumanborna och kändisarna Heidi Andersson och Björn Ferry ut med att de vill försöka leva fossilfritt till år 2025. Kul med människor som försöker statuera goda exempel, tyckte jag, och tipsade om deras blogg som handlar om den resan. Men inte alla andra, skulle det visa sig.
”Vem tror du betalar deras grejer?! Jag kan också låtsas vara miljökämpe och fossilfri om nån pröjsar för det.”
Eller:
”Ska man dra de till sin spets så kan dom ju inte handla mat, skicka paket, resa och vara med på tävlingar… För tro knappast att alla transporter eller bönder är fossilfria… Tillbaks till häst och vagn.”

Visst, det är förstås lättare att klara en fossilfri omställning om man blir sponsrad. Gemene man kanske inte har råd att gå hela vägen när det gäller att köpa elbil, ekologisk mat etcetera. Men det är fortfarande så att den som vill kan läsa parets blogg, inspireras och ta till sig det som känns möjligt i sin egen vardag. Eller så kan man låta bli.
Och visst, det är svårt att leva helt fossilfritt. Men det är väl ändå bättre att spänna bågen och nå halvvägs, än att inte försöka alls?
En sak till. Är miljöfrågor sådant paret vill ägna sitt kändisskap åt, så är det väl bara bra?

Ett annat exempel: För ett tag sedan träffade jag och Naturligt Snygg-teamet en av grundarna till ett svenskt hudvårdsföretag. Han berättade att företaget äntligen lyckats ta fram biologiskt nedbrytbara tuber, gjorda av sockerrör. Väldigt mycket bättre för miljön, ju. Men i stället för ”Grattis, bra jobbat” så får de ofta höra ”Men korkarna då, de är ju fortfarande gjorda av plast?!”.

Jag menar inte att vi ska nöja oss. Det gäller att fortsätta sträva framåt och leta efter nya lösningar som gör att vi kan leva på ett mer hållbart sätt framöver. Och det är klart att man får vara (helst konstruktivt) kritisk. Men vi måste också kunna hylla de framgångsrika steg som tas på vägen – och personerna som försöker driva utvecklingen – ibland.
Att erkänna andra betyder ju inte att vi själva är misslyckade. Alla bidrar vi till samhället, på olika sätt. Men rackar vi ständigt ner på våra visionärer är risken att vi förhindrar idéer som kan vara positiva för oss alla.

Våra orimliga krav blir som en våt filt som kväver alla brinnande lågor.

Läs mer:

Björn och Heidi ska leva fossilfritt innan 2025

Krönika: Stressen över att ha för många prylar

Har downshiftat light – och hinner med fler turer till skogen.

Tanken slår mig allt oftare. Hur sjuk vår konsumtion i västvärlden är. Härom veckan pratade jag med en väninna som var helt galet stressad över alla saker som låg överallt i hennes hem. Garaget – så fullt att inte ens cykeln kommer in. Barnens rum – så fullt att ungarna inte leker ens med en tiondel. Garderoben – så full med kläder att hon inte ens mäktar med att välja bland dem.

Jag känner igen mig i allt det där.
Min garderob innehåller säkert 40 klänningar som jag tycker om men inte hinner använda. Ibland köper jag nytt för att jag ”tröttnat på de jag har”. Mina barn får också småsaker som de verkligen inte behöver – och som ligger bortglömda i någon låda efter bara en vecka.

Men det som gnager allra mest hos mig är alla saker jag vill använda – men inte hinner. Jag tänker till exempel på bakmaskinen som står och tar upp en massa plats i köksskåpen. Min man och jag förfördes av tanken på att vakna till doften av nybakt bröd varje lördag morgon och de första dagarna efter julafton – då vi fick den – bakade vi flera gånger. Sedan dess har den stått där i skåpet, orörd.
Eller min mountainbike. Efter förra årets tur till Österrike var jag fylld av entusiasm och slog till på en cykel för flera tusen. Den har jag använt fyra gånger hittills i år. Sen bör man ju ge den lite service mellan varven också. Det har jag aldrig gjort.
Symaskinen som jag fick på min 30-årsdag står i ett hörn, full av damm.
Och alla böcker som bara väntar på att bläddras i ska vi inte tala om…

Vad ska vi egentligen ha alla grejer till, när vi inte hinner använda den?! Vore det inte bättre att bara jobba mindre, och anpassa inköpen efter det? Många av oss har ju uppenbarligen mycket mer än vi behöver. Tid, däremot, är ofta en bristvara.

Men vänta nu, tänker någon. Vad ska vi jobba med om vi inte kan producera och köpa en massa grejer? Därom tvista de lärde. Vissa menar att det krävs en omställning av marknaden, så att vi börjar konsumera fler tjänster i stället för produkter. Trädgårdsskötsel, fönsterputs. Och det är ju en lösning.
Eller så kan vi, som sagt var, jobba mindre. Sex timmars arbetsdag för fler – så kanske fler får chansen att dela på jobben. Dessutom visar försök i bland annat Göteborg att det påverkar personalens hälsa väldigt positivt.

Själv har både jag och min man numera gått ner i arbetstid, och har därmed mindre pengar att röra oss med varje månad. Det går ingen nöd på oss, men vi behöver förstås tänka igenom de köp vi gör mycket mer. Jag kommer säkert att trilla dit på onödiga köp ibland, ett tag framöver, det tar ju tid att lära en gammal hund att sitta. Men det går att skapa nya – mer hållbara – vanor.

Den stora och viktigaste bonusen är att vi orkar ta hand om varandra – och de prylar vi redan har.

Läs mer:

http://goteborg.etc.se/inrikes/molndals-sjukhus-fortsatter-med-sex-timmars-arbetsdag

 

Dags att välja bättre. För din skull – inte min

– Mamma, du har blivit så ekologisk att du nästan är jobbig. Men det är mest bra!

Dottern sitter vid matbordet och plirar lite retsamt med ögonen efter att jag föreslagit att vi ska ta tåget till kalaset vi ska på samma kväll.

– Jag håller med. Som Lasse brukar säga ”Hoppas Liselotte är borta så att jag kan ta bilen till Hemköp (som för övrigt ligger ungefär 150 meter från vårt hus)”, säger grannfrun som kommit över på en fika.

Jag vet att min kära granne inte menar någonting illa med det hon säger. Men samtidigt sätter hon fingret på någonting jag upplever ganska ofta som uttalat miljömuppig. Det känns som att jag orsakar något slags dåligt samvete för att jag försöker leva på ett sätt som belastar miljön mindre.

Men det är inte för min skull ni ska förändra era liv. Jag kommer aldrig att tvinga någon att laga vegetariskt varje måndag. Jag kommer aldrig att inventera ditt badrumsskåp och döma dig efter vilka ansiktskrämer du har. Och jag kommer inte att skälla på dig när du köpt plastinredning från Kina, för att det var så billigt just den här veckan, i stället för mer hållbara alternativ av trä eller bambu.

Däremot hoppas jag att jag kan inspirera dig till att göra fler sådana val. För att det är bättre för din och dina barns hälsa att välja produkter utan flamskyddsmedel, bekämpningsmedel eller ftalater. För att du ofta tjänar på det i längden – både i form av pengar och tid som du slipper spendera på att leta nytt när plastprylen pajat efter bara en månads användning. Och, sist men inte minst, för att det är bättre för vår miljö.

För även om många av oss lever så skyddat att vi inte märker konsekvenserna av våra konsumtionsval och vår livsstil – än – så kvarstår faktum: Vi konsumerar jordens resurser snabbare än den levererar. Hugger ner urskog, utarmar våra jordar och tar upp fisk utan att låta bestånden hinna växa till sig. Framför allt släpper vi ut för mycket koldioxid från fossila bränslen, vilket leder till global uppvärmning och alla konsekvenser som följer med den.

Det är dags att välja bättre. Inte för min skull. Utan för dina barns och barnbarns skull.

 

Krönika: ”Så går det när politikerna reagerar för sent”

Den som läser min blogg vet att jag för det mesta är positiv. Jag tror verkligen på allas förmåga att påverka vår värld och miljön vi lever i till det bättre.

Jag tror däremot inte på att sticka huvudet i sanden, låtsas som ingenting och ge upp (typ ”Det är ingen idé att försöka, vad spelar det för roll om jag köper ekologiskt när alla andra skiter i miljön?”).

Men ibland gå även jag ner mig i miljöångest-träsket. Som igår när jag, på vägen till Kolmården, hörde på radion att 15 procent av Östersjöns havsbottnar är helt döda. Det finns inget liv, förutom bakterier, där. Vid millennieskiftet var 5 procent av havsbottnarna döda i samma område. Utvecklingen går i skrämmande takt mot totalt fördärv.

– Det här är precis vad som händer när politiker reagerar alldeles för sent på varningssignaler, och varningssignalerna i Östersjön har pågått under lång tid, säger Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige.

Vi kommer fram till Kolmården. Jag är ganska kluven till djurparker egentligen. Mår lite illa av att se djuren håglöst vanka omkring i sina – ofta ganska små – inhägnader. Samtidigt ser jag det som min uppgift att utbilda mina barn, prata om djur och natur och skapa någon slags förståelse för hur allt hänger ihop.

Vi åker linbana och tittar på giraffer, lejon och zebror – långt borta från sina naturliga miljöer. Plötsligt fångar speakerrösten mina öron. ”För att vissa djurarter inte ska dö ut helt och hållet har vi sett till att spara en del av dem i djurparker världen över.” Meningen fortsätter att snurra i huvudet när jag sedan går runt och läser på skyltarna i djurparken om de olika djuren. ”Grevyzebra – starkt hotad”. ”Amurtiger – starkt hotad”. ”Davidshjort – utdöd i vilt tillstånd”. Och minns vad jag hörde tidigare under dagen: Det här är precis vad som händer när politiker reagerar alldeles för sent…

Vad ska vi människor leva av när vi förstör förutsättningarna för allt liv omkring oss? Inte ens sakta men säkert, utan snabbt och tanklöst. Och vad ska vi göra för att vända utvecklingen?

Jag sätter mitt hopp till att de länder som skrev under klimatavtalet i Paris i december förra året menar allvar med sitt miljöengagemang denna gång – och agerar snabbt. Själv tänker jag fortsätta försöken att förändra både mitt och andras liv i en mer miljömedveten riktning. Aldrig ge upp.