Wow – nu stannar allt fler på marken!

Live it arrangerar vandring i svenska fjällen

Upptäck näromgivningen! Live it arrangerar till exempel vandringsturer på snöskor i svenska fjällen.

Det är rätt häftigt hur snabbt ”den allmänna opinionen” kan svänga. De senaste veckorna har jag sett allt fler stå upp mot flygresandet – i alla fall att vi gör det så ofta och åker så långt.
Antalet medlemmar i Facebook-gruppen ”Tågsemester” (där jag är medlem) har mer än fördubblats, från 3000 till över 6000, på en månad. Det har varit debatt om frågan i SVT Nyheter. Alla stora dagstidningar har skrivit om problematiken med att vi flyger som aldrig förr.

Då går äntligen en representant för Svenskt Flyg ut och säger att åtminstone inrikesflyget kan bli fossilfritt senast 2030.
– Det som behövs är att få igång en storskalig produktion till konkurrenskraftigt pris så att man får en marknad för biobränslet, säger Henrik Littorin, generalsekreterare på Svenskt Flyg.

Bottom line: Regering och näringsliv måste våga fatta beslut och satsa på det här.
Det är lite som med elbilen. Den konstruerades redan 1891, men det var inte förrän oljepriserna steg kraftigt i början av 2000-talet som incitamentet för att bygga elbilar ökade rejält…

Nu räcker det tyvärr inte med att flyga på biobränsle. Antalet flygresor måste minska också, för att resandet ska bli mer hållbart. Men jag hoppas att det här är startpunkten för en positiv utveckling när det gäller våra semestervanor.
Vissa har insett att vi måste tänka om för länge sedan. Senast idag läste jag ett Facebookinlägg av Malena Ernman där hon förklarar varför hon 2016 beslutade sig för att stanna på marken.

Och för några veckor sedan fick jag ett pressmeddelande från Resia som slog fast att ”naturupplevelser på hemmaplan lockar allt fler”. Underlaget till påståendet – egna siffror som visar att allt fler bokar in sig på Hurtigruten – känns lite svagt. Men jag upplever själv (också ett svagt underlag…) att allt fler (och yngre) tar sig ut i fjällen, att olika träningstrender (MTB med mera) gör att allt fler tar sig ut i näromgivningen och att fler åtminstone pratar om att börja upptäcka närliggande landskap/länder, i stället för att trängas på fullastade plan till Thailand för att sedan trängas på stränder som blir allt mer nedskräpade av plast…

Hur är det i er omgivning? Hur resonerar ni?

 

Själv har jag med åldern landat i att det räcker långt med en heldag i skogen för att livet ska kännas fullt av upplevelser och njutning. Att sitta på en trästock med kaffetermos och macka i handen, samtidigt som jag tittar ut över ett glittrande Mälaren och lyssnar på hackspetten intill… det är banne mig livskvalitet!

Jag önskar att mina barn får se koraller som annat än en inredningsdetalj

Korall som inredning

Ibland blir jag lite tokig på hur vi människor fungerar. Jag tänker på krönikan av Jens Liljestrand som var väldigt omtalad i (min filterbubbla på) social medier den gångna veckan. Läs – för han sätter verkligen fingret på en del ömma punkter.

Kort sagt handlar krönikan om hur han reser med familjen till Afrika, åker långt ut på havet, saker – och möts av ”en gröt av stenar och alger som en gång var ett levande korallrev”.

Koralldöden ar pågått ett tag nu. Miljöorganisationer har larmat och bett om besinning i behandlingen av våra hav – eftersom det påverkar allt marint liv. Korallreven i allra högsta grad.
Men det verkar som om det måste komma till den punkten att korallreven bleks och dör och att turisterna reagerar med att sluta komma innan någon agerar på riktigt.

I inredningsvärlden är fiktiva koraller samtidigt väldigt populära, och gör vi ingenting kanske det bara är där vi kommer att se dem framöver…

Allt fler försöker i alla fall uppmärksamma problemet. Bland andra konstnären Bovey Lee med konstverken ”Preserving Coral”. Med sitt arbete utforskar hon hur bortkopplade vi människor är från det vi säger oss älska mest.

Konstverk med korallerSvenskt Tenn gjorde förra året en utställning om korallreven tillsammans med Beckmans och Beijerinstitutet.
Jag har också skrivit om Rocks Push som gör surfarshorts av återvunnen plast från haven. Varumärket startades av två surfare som vill sätta fokus på havets tillstånd i allmänhet och Stora barriärrevet i synnerhet.

Själv hade jag en av mina starkaste naturupplevelser just på Stora Barriärrevet, där jag snorklade mitt bland rockor, fiskar och vacker, färgstark korall år 2000. I ett hav som var klarblått och fritt från skräp.
Ett av mina största önskemål här i livet är att vi kan vända trenden, så att mina barn kan uppleva samma sak.

 

SaveSave

5 positiva miljöhändelser under 2017

Liselotte i skogen

Som ni kanske har märkt har det varit rejäl stiltje på bloggen den senaste tiden. Jag totaldäckade strax efter jul och låg i feber i fem dygn. För trött för att hänga med i sociala medier alls, men precis i rätt läge för att lyssna på radio och läsa böcker i stället…

Det gav också lite tid till att reflektera över saker och ting. Främst kring klimat- och miljöfrågor förstås. Det är så lätt att se alla problem som måste övervinnas för att vi ska kunna leva på ett mer hållbart sätt – och de kan förstås inte ignoreras. Men här har jag samlat en del riktigt stora framgångar som skedde under 2017 på den fronten. Att samla kraft i för att ta flera, kraftfulla, steg i rätt riktning:

1.USA drog sig ur Parisavtalet (INTE BRA!), men som en motreaktion har en stark, alternativ rörelse vuxit fram i USA (BRA!) med ca 2500 företagsledare, investerare, delstater, universitet och organisationer som vill jobba vidare för att komma bort från beroendet av fossila bränslen etc.
Deras paroll: ”We are still in!”
Anledningen: Som de ser det är det enda vägen för bibehållen ekonomisk och social välfärd i landet.

2. Från och med i går (1 januari 2018) trädde en ny klimatlag i kraft. Enligt den måste nuvarande regering, och framtida regeringar, kunna visa hur man har arbetat för att nå sina klimatmål. Stefan Löfven beskriver reformen som den viktigaste vår generation kommer att genomföra – eftersom det gör att miljöfrågan kommer att vara en viktig faktor i alla politiska beslut som fattas.

3. Plastförbrukningen har minskat radikalt i många delar av världen. Plastpåsar (och engångsartiklar) har förbjudits helt i vissa länder, i andra har man börjat ta betalt för påsarna. I Sverige minskade förbrukningen med 2,5 miljoner påsar – på bara tre månader! – i samband med nya lagen som innebär att butiker måste informera sina kunder om kassens miljöpåverkan och kan ta betalt för den.

4. Priserna på solenergi har i vissa länder blivit så låga att det inte finns någon anledning att fortsätta på det fossila spåret. I Indien har man till exempel stoppat byggandet av flera planerade kolkraftverk och storsatsar i ställer på solenergi.
– Indien har inlett vad som förmodligen är världens mest omfattande uppskalning av förnybar energi. När jag blev minister 2014 så hade Indien 2,4 gigawatt solkraft. Idag har siffran fyrdubblats. Och målet är att vi 2022 ska ha 100 gigawatt. Det innebär ett 40-faldigande på åtta år, förklarar Piyush Goyal, Indiens minister för elektricitet, kol och förnybar energi för SVT.

5. Själv tycker jag att det har hänt mycket med vår medvetenhet kring miljöfrågor. Allt fler börjar diskutera hur vettigt det är att ta flyget utomlands en, eller flera gånger per år. Eller hur vettigt det är att konsumera som vi gör. Det är ändå första steget i en riktning som förhoppningvis går till handling i form av fler tågresor (ökad efterfrågan kan i sin tur ge ökat och bättre utbud), mer medveten shopping etc.

Det finns väldigt mycket kvar att göra – men det har också hänt väldigt mycket.
Och det bästa är att de hållbara alternativen som finns numera är så bra – valet blir ofta att gå från något bra, till något ännu bättre.

En sak till – det som är bra för miljön är oftast bra för hälsan eller plånboken också. Ofta bådadera!

Julklappar som gör gott – på riktigt

Unicef julkula

Den som har följt min blogg ett tag vet att jag vurmar mycket för närproducerat, tillverkat i hållbara material, i tidlös design som man inte tröttnar på.

I helgen hade vi en lång diskussion om detta vid middagsbordet – med utgångspunkt i hysterin kring Black Friday. Någon lyfte det faktum att vissa kanske inte har råd att köpa julklappar annat än om de är rabatterade. Och massproducerat från möbelkedjorna är kanske enda alternativet för många.
Så är det förstås. Själv levde jag på ett inackorderingstillägg på 1 100 kr, tror jag det var, plus matlådor från mamma och pappa, under en stor del av gymnasiet. Under loven jobbade jag på ett äldreboende för att få in extra pengar. Då blev det ganska få inköp över huvud taget.

Men när man tittar på mängden grejer som de flesta jag känner har – oavsett vad de jobbar med – så verkar det vara ett större problem att hinna rensa bland allt än att ha råd att köpa nya.

Och med risk för att låta oförstående inför människors olika förutsättningar här i livet: Någonstans är det ändå lyxproblem.

Jag säger inte att vi inte får bekymra oss om saker och ting utifrån den verklighet vi lever i. Vi människor strävar ju ständigt efter förbättring i våra liv. Även om vi har de basala behoven tillgodosedda – mat att äta, tak över huvudet, kläder på kroppen – så måste vi få gnälla över att skolmaten är näringsfattig eller kollektivtrafiken för begränsad. Själv gnällde jag ganska mycket igår, när pendeltåget var försenat på grund av spårfel (kanske för att det snöat typ en halv centimeter under natten).

Men jag försöker att lyfta blicken, så mycket jag kan. Som nu i juletider. Mina barn har det mesta de behöver. Jag har det mesta jag behöver. Då känns det bra att bidra till att förbättra situationen för dem som inte har det mesta de behöver. Till exempel på dessa vis:

Fadderskap hos WWF: Ingen har väl kunnat undgå filmen på den svältande isbjörnshannen som spreds i sociala medier under helgen? WWF jobbar dels med att sprida information om klimatförändringarna som orsakat detta, dels med att hjälpa isbjörnarna på olika sätt.

Julkula från Unicef. För femte året i rad lanserar UNICEF Sverige en unik och handmålad julkula som släpps i begränsad upplaga. Årets julkula pryds av ett superfint motiv av konstnären och barnboksförfattaren Inga Borg, som är känd för sina böcker om den lilla osynliga sagofiguren Plupp. Försäljningsintäkten går till Unicefs arbete för barns rättigheter.

Julstjärna från Bris. Julen och andra högtider som är starkt förknippade med familjeliv och gemenskap kan göra att känslan av ensamhet blir ännu starkare hos barn som inte får uppleva detta. Bris har öppet varje dag under jullovet, och Bris kuratorer lyssnar, stöttar, stärker barn i att hantera sin situation, och slussar dem vidare så att de får rätt hjälp. Genom att köpa en julstjärna från Bris kan du stödja detta arbete.

Rädda Barnen INGENTING. Om du köper ett gåvobevis till exempelvis värdet 147 kr kan en familj få basvaror (ris, bönor, olja , salt) som räcker en hel vecka.

Julgåva till skogen, Naturskyddsföreningen. Som sann skogsälskare funderar jag på att ge en slant till Naturskyddsföreningens arbete med skyddsvärd skog. Man kan även ge till arbetet med klimatet, miljögifter etc.

 

Får man vara både fåfäng – och – miljövän?

Liselotte på en matta av fönsterlav

Jag är en typisk LOHAS – alltså en person som vurmar för en ”Lifestyle of Health and Sustainability”. Jag gillar mode, sminkar mig gärna och tycker om att ha det fint och ombonat hemma. På fritiden ägnar jag mig en hel del åt träning och ”vård av kulturintresse”.

Samtidigt brinner jag för social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Jag älskar naturen och är ute i skog och mark så mycket jag hinner. Jag berättar för mina barn om hur olika ekosystem hänger ihop. Jag försöker minimera min plastförbrukningen i alla led, engagerar mig i jämställdhetsfrågor, använder bilen så lite som möjligt, köper moringaträd i stället för julklappar och så vidare.

Men ändå upplever jag på något sätt att min ”fåfänga” står i vägen för att bli tagen på allvar som – på riktigt – miljöengagerad.

Är det fler som känner så här? Undersökningar visar nämligen att antalet LOHAS-individer är flest i Sverige, jämfört med övriga världen. Hela 35 procent av befolkningen, närmare bestämt!
Upplever ni också att det är svårt att hitta produkter, tjänster och media som vänder sig till oss? Vi som vill njuta av livet men ändå minimera den påverkan vår livsstil har på jordens resurser (för mig är det sistnämnda viktigast).
I tidskriftsvärlden finner jag till exempel nästan bara ”antingen eller”. Antingen ”seriösa” facktidskrifter som riktar sig till forskare eller branschmässigt berörda. Eller så finner jag vanliga magasin om mode, inredning etc – som förvisso skriver allt mer om hållbara produkter men hjälper oss hållbara konsumenter alldeles för lite, om du frågar mig.
Som om det skulle finnas en motsättning mellan att bry sig om sitt yttre och att vara vetgirig.

Det här foträta versus fåfänga är något jag funderat på till och från under livet. När jag kom in på Biologprogrammet vid Umeå universitet var det som om alla runt omkring mig bar en ”kostym” av militärgröna kläder, Fjällräven-rygga och anorak. Jag tonade ner min stil för att bli tagen på allvar.
När jag kom till Naturskyddsföreningens lokala årsmöte, iklädd min trendriktiga kappa, kände jag mig som ett UFO bland alla stickade tröjor. Och trots att jag sänkte medelåldern på mötet med minst 10 år kände jag inte att jag togs emot med nämnvärd entusiasm…
Och när jag läste kursen ”Världens Eko” vid Stockholms universitet fick jag höra att det inte anses vara ”fint” att till exempel berätta om nya rön i dagspress eller i kanaler där ”vanligt folk” kan ta del av dem. I en tid då fler beslut borde baseras på fakta i stället för känslor fungerar forskarvärlden i stället som en klubb för inbördes beundran.

Min poäng är: Jag tror att vi måste bygga en brygga mellan den ”seriösa” delen av miljörörelsen och alla som är nyfikna nybörjare. Hjälpa varandra att hitta mer hållbara sätt att leva, på ett sätt som känns lustfyllt i stället för fullt av pekpinnar.

Det gör vi bara om den hållbara livsstilen känns spännande – och faktiskt bättre – jämfört med den tidigare.
Jag vet att det är så, och allt fler med mig. Men det räcker inte. Nu gäller det att sprida ordet vidare till fler. Baserat på fakta.

 

Hur vill ni att framtiden ska se ut, pappor?

Glammig tjej i skogen

Idag har vi firat pappor för hela slanten! Barnen har förstås ritat teckningar och så har vi fikat extra gott. Och jag tänker att jag är tacksam för att de har en pappa med sunda värderingar och ett sinne som är öppet för förändringar. Även om jag önskar att han vore piggare på att följa med ut i skogen ibland… 😉

Jag har funderat mycket över mansrollen på sistone. Just nu tittar jag på tv-serien The Handmaid´s Tale (jag ligger som vanligt minst ett år efter alla andra…). Den utspelar sig i en framtid där vi förgiftat vår miljö så till den grad att de flesta människor har blivit infertila. De få kvinnor som kan bli med barn förslavas och ses som ”statlig egendom”, fri att nyttja till avel. Kvinnor får inte arbeta, äga någonting eller ha sina egna åsikter – utan lyder helt under sina män. Tillbaka till stenåldern, som i ett slag.

Samtidigt, just nu, pågår #MeToo-rörelsen för fullt – vilket illustrerar det motsatta. Det är för mig en kamp för att bli bemött med respekt, som vilken medmänniska som helst. Kvinnors kroppar är inte allmän egendom.

Men #MeToo tydliggör också något som jag inte velat ta till mig vidden av: Efter alla år av kvinnokamp har vi inte kommit längre än så här. Många män (inte alla!!!) tycker fortfarande att det är okej att ta kvinnor på brösten, för att de ”bara vill skämta lite”, och försvarar nu ivrigt denna ”rätt”.

Kanske är det att dra för stora växlar – men för mig ter sig den här högljudda gruppen män som ett av de verkligt stora framtidshoten. På många plan. Trots att de fortfarande är i minoritet (hoppas jag!) är de väldigt flitiga kommentatorer i sociala medier. De hörs och syns överallt, även om de ibland tar på sig offerkoftan och tycker att ”PK-maffian försöker tysta dem”.

Dessa män är ”Trump Light”. Konservativa som helst vill tuffa på som förr med bilar som går på bensin, fortsatt konsumtion och så vidare. Bakåtsträvare som av rädsla att förlora makt (?) motarbetar allt som inte är ”som förr”. Vad nu det betyder.

Typ:

”Solenergi kommer faktiskt att vara billigare att producera i framtiden – och i vissa länder är det så redan nu”, säger A.

”Vi vill ha vår olja, det har ju funkat bra förr!”, replikerar B.

Eller:

”Att äta mer vegetariskt är bra både för hälsan och miljön”, säger A.

”Jag tänker då inte sluta äta kött bara för att PK-maffian kräver det”, svarar B (för ni vet väl att män äter 50 % mer kött än kvinnor).

Och jag tänker att min man, mina barns pappa, har en viktig roll att spela som motpol till den högljudda, konservativa gruppen män får mer makt i samhället. För även om ni inte är lika högljudda, så förstår de flesta män att klimathotet är på riktigt. Ni är så pass trygga i er själva att ni inte ser kvinnor som ett hot och står upp för att alla människor ska ha samma möjligheter och rättigheter. Och ni förstår att all förändring inte är av ondo (även om den inte alltid är av godo heller).

Tillsammans ska vi se till att The Handmaiden´s Tale förblir en fiktiv berättelse.

Hallå, vakna! Det är dags att rädda miljön nu!

Liselotte i skogen

Härom veckan twittrade Malena Ernman om att det kanske är dags för alla miljöprofiler och -kommunikatörer att ändra retorik.

Inställningen  ”Det är bättre att många förändrar sin livsstil litegrann än att de inte förändrar sig alls” – vilket resulterat i en taktik där många (däribland jag) i positiva ordalag försöker inspirera till bättre miljöval i vardagen – ger ingen effekt, menar hon. Folk fortsätter flyga utomlands som aldrig förr, vi fortsätter att slå nya köttrekord och 72 procent av svenskarna köper kläder de inte ens behöver.

Det jobbiga är att det ligger väldigt mycket i det Malena Ernman skriver. För det är ju på allvar där ute, klimathotet.
Koldioxidhalterna i luften högre än någonsin. Skogarna börjar bli utsläppskällor i stället för sänkor. Livet i haven dör. Och så vidare. Utan att vi förändrar vår livsstil – på riktigt.

Vi är många som försöker uppmärksamma miljöfrågan. Vi tipsar om att plastbanta här och minska matvinnet där. Och har vi tur så kanske vi lyckas få någon att börja köpa mer ekologiskt i livsmedelsbutiken. Eller ta tag i att börja källsortera plast. Kanske får någon inspiration till att ta cykeln till jobbet.
Men det spelar inte roll om vi samtidigt flyger utomlands en extra gång per år eller frossar i kött flera gånger per vecka.

Och när Malena, eller andra miljöprofiler, påpekar detta – så reagerar ingen heller. Förutom de redan frälsta.

”Larm”-rubriker verkar med andra ord inte fungera – heller.

Så vad ska vi göra då? Vi måste ju vända det här!

Med en dåres envishet tror jag ändå på de positiva exemplen. Att få många att tänka efter litegrann.
Men, förstås, i kombination med idoga försök att påverka politiken – och företagen – genom de val vi gör i vardagen och butikerna.

Vad ska man annars hålla hoppet uppe med?

Läs mer:

11 tips – så kan du rädda klimatet

Climate optimism has been a disaster

S som i stökig semesterstart

Första semesterdagen. Jag tänker att jag ska vara en riktigt härlig mamma och bara vara med mina barn hela dagen. Ta det som det kommer.

En kvart efter att jag vaknat kommer första messet:
”Här kommer lite att ta ställning till: Hur ska klinkerplattorna i hallen läggas?  Var ska eluttagen på köksbänken sitta? Och så fogen på köksväggen som blev flammig – ska vi be snickaren göra om? Och töm gärna kylskåpet där nere så kommer vi en bit på vägen inför flytten tillbaka”.

Fair enough – vi måste ju hjälpas åt för att renoveringen av huset ska bli klar. Så jag går ner och pratar med elektrikern och snickaren och tömmer kylskåpet på gammal mat som inte fick plats hemma hos svärmor.

Sedan ringer de från jobbet. Jag hade glömt att berätta att det saknas planskiss till två av hemreportagen som precis ska layoutas. Och så måste jag fixa lunch. Och så var hela förmiddagen borta.

Efter lunch vill tösen och hennes kompisar göra regnbågsmuffins. Superkul idé, tycker jag! Sådana måste uppmuntras. Hjälper dem att fixa ingredienser.
Sonen vankar av och an och vill ha en kompis han också. Jag ringer hans kompis och frågar. De kan inte ta emot besök, men låter gärna sonen komma till oss.

Fair enough, då roar de sig säkert själva medan jag planerar och handlar veckans mat. Men först städar jag toaletten lite.

Surfar recept på nätet. Går samtidigt in på Facebook och ser att jag borde ha skrivit ett inlägg om att vara nedkopplad till vårt härliga bloggkollektiv The Sustainable Society. The irony…
”Sen”, tänker jag, och surfar vidare bland recepten.

Tjejerna skriker från köket: ”Det blev smör av vispgrädden! Hur gör vi nu?”
Fixar fram lite cash så de kan gå och köpa nytt.

Det knackar på dörren. Grannfrun vill ha kaffe. ”Javisst, trevligt!”, säger jag och sätter på bryggaren. Vi hinner prata en stund innan sonen och hans kompis påminner om att vi skulle åka och bada.

Molnen hopas. Det börjar regna, men vi åker ändå. Har man lovat så har man.
Barnen badar i regnet. ”Det är supervarmt”, tjoar de medan jag står och huttrar på stranden. Glömde paraplyet.
Åker hem med barnen som är så kalla att de hackar tänder. Får in dem i duschen, gör varm choklad åt alla.

Nu är det nästan middagstid. Får ett till mess:
”Sista passbiten till köket har kommit. Kan du hämta?”

Fair enough, klart jag kan. Och så handlar jag mat på vägen tillbaka.
Börjar laga halloumiburgare med zucchinisallad, tomatsås och mathavre till. Varför lägga ribban lågt första semesterdagen, liksom?

Mannen kommer hem efter jobbet. Äter. Han åker till Bauhaus och köper lister.

Jag städar bort efter maten. Märker att sonens kompis glömt sina simglasögon hemma hos oss.  Tänker att ”Jag skulle ju ändå ut och jogga”, så jag springer dit med den.

Sätter på tvättmaskinen när jag kommer hem. Den är färdig att hänga vid 22.30. Hänger tvätten, borstar tänderna – och rasar i säng.

Känner att mitt liv är ett skämt. Har jag glömt allt jag lärt mig om att prioritera – och bortprioritera? Om att det faktiskt är okej ett säga nej. Och om att jag faktiskt behöver stänga av allt som heter sociala medier och internet ibland, för att hjärnan ska må bra?

Nu är det jag som ser till att lägga ner ribban, koppla ned och koppla av. För min och min familjs skull. Det är också en form av hållbarhet – att ta sig tid till återhämtning för att sedan orka engagera sig i det som verkligen betyder något.

 

Avkopplad är temat för The Sustainable society denna månad (följ oss på Facebook och instagram!). Här kan du läsa vad mina begåvade kollegor har att säga om saken:

Hannah Sjöström/Naturligt snygg: Är du avkopplad?

Våra middagsval är viktigast för en hållbar framtid

Quesadilla med grönkål som brukar gå hem hos de flesta!

Det har en hel del om att vi borde minska vår köttkonsumtion på sistone. Härom veckan läste jag ett pressmeddelande från Svensk mat- och miljöinformation som just nu kampanjar för att vi ska skriva på ett upprop om halverad köttkonsumtion.

I samma veva skrev Peter Kalmström, som driver Supervegobloggen, och Jonas Paulsson, Köttfri Måndag, en debattartikel  i Aftonbladet där de argumenterade för köttskatt, för att ”försvåra” köttätandet (kanske i samarbete med ovan nämnda organisation).

Innan någon börjar bröla: Jag fattar att Svensk mat- och miljöinformation är en lobbyistorganisation, och att debattörerna är tyckare. Jag är också en tyckare – och håller helt med om att vi måste minska vår köttkonsumtion. Eftersom det finns väldigt många fakta som understödjer den åsikten.

Sist av alla (?) tittar jag just nu på dokumentären ”Cowspiracy”, som handlar om hur storskaligt jordbruk (oavsett om det gäller kött- eller mjölkproduktion) förbrukar jordens resurser. Det här är ju inga nyheter egentligen. När jag blev vegetarian som 18-åring var anledningen just den. För att producera vegetariska burgare används till exempel 45 gånger mindre mark och 20 gånger mindre vatten jämfört med en burgare gjord på nötkött, enligt WWF.

Trots alla fakta som finns i ämnet: Jag tror ändå att vi måste bygga vår huvudsakliga argumentation på morötter i stället för piskor (även om en köttskatt kanske skulle hjälpa till att vända trenden med ökad köttkonsumtion).
Även om det är svårt.
Själv upplever jag att ju mer jag lär mig om hur vi människor påverkar biologisk mångfald, klimat, våra hav etcetera – desto högre vill jag skrika. Jag tycker att vi måste äta mycket mindre kött. Och jag tycker att vi måste sluta flyga på nöjesresor en, eller flera, gånger per år. Jag tycker också att vi har ett helt stört konsumtionsbeteende i större delen av västvärlden.
Samtidigt vet jag hur djupt rotat det sitter – även hos mig själv – att man ska kunna ”slappna av” och ”unna sig” ibland.

Men tänk så här: Vi vet att maten och jordbruket står för 25 procent av jordens klimatutsläpp. Vi vet också att våra middagsval är viktigare för klimatet, än om vi tar cykel eller bil till affären. Det gäller även om vi åker flera mil för att handla.

Tänk om alla i Sverige och västvärlden skulle byta ut en eller två middagar i veckan mot vegetariska diton – vilken skillnad det skulle kunna göra för klimatet! Det är inte ens en uppoffring, vill jag påstå. Kolla till exempel in mina middagstips under taggen  ”Veckans vardagsvego” för goda och hyfsat lättlagade recept. Det är också ett väldigt bra sätt att äta mer varierat och få in mer grönt i kosten på ett naturligt och smidigt sätt. Bra för hälsan, bra för miljön och – tro det eller ej – bra för plånboken! Ett kilo okokta linser räcker till exempel till väldigt många måltider och är mycket billigare än kött.

Kanske slår jag in öppna dörrar, med tanke på vilken sajt jag skriver på, men låt oss försöka sprida budskapet och inspirera vår omgivning genom att bjuda på fler goda, gröna middagar. Jag tror så här: Hellre många som förändrar sin livsstil litegrann, än ett fåtal ”renläriga”. Bara så kan vi skapa en hållbar framtida utveckling.

Vi måste folks (klimat)oro på allvar!

Jag är lite på krigsstigen just nu. Den som känner mig vet ju att jag för det mesta försöker se möjligheterna och det positiva i saker och ting. Men ibland rinner bägaren över för mig. 😉

Jag har fortsatt fundera mycket över varför många av våra politiker är så snabba med att ”ta folks oro på allvar” när det gäller vissa frågor (invandring är väl den mest uppenbara) – men inte andra.

För ungefär en månad sedan presenterades en undersökning gjord av Världsnaturfonden som visade att var femte ung tjej väljer bort kött – för klimatets skull. Och hela 90 % av unga mellan 16 och 25 tycker att det är viktigt att leva klimatsmart.
Vilket kanske inte är så konstigt. Det ju de ungas framtid klimatfrågan handlar om. Det är de som kommer att påverkas av alla förändringar som vi börjat se redan idag.

Förra veckan kom en annan rapport, från SOM-institutet, som visar att det vi svenskar är mest rädda för är:

  1. Förändringar i jordens klimat
  2. Ökar antibiotikaresistens
  3. Terrorism
  4. Miljöförstöring

Varför tar inte våra politiker denna oro på allvar? Är det för svårt att hitta populistiska vinklar på dessa ämnen? Eller är de helt enkelt för okunniga?

Just nu är det företag, ideella organisationer och engagerade individer som står för framtidshoppet när det gäller hållbarhetsfrågor i stället. Även om det förstås finns engagerade politiker också, som försöker göra skillnad.

Det kanske är gott nog. Jag hoppas verkligen det.
Tids nog tror jag att vi kommer att vara så många att INGEN kan blunda för hur viktigt det är att behandla djur, natur och jorden med respekt. För vår egen skull.