Maten kan räcka till alla även i framtiden – om vi äter mer vegetariskt

Hydroponisk odling Harvy
Smart odling är nyckeln om vi ska lyckas försörja jordens befolkning framöver. Här syns Harvys startkit för hydroponisk odling (utan jord, i näringslösning).

Jag tänkte inleda med några väldigt talande siffror som kan kom över i veckan:

  • Livsmedelsproduktionen står för 70 procent av den globala vattenförbrukningen (det används ca 15 000 liter vatten för att producera 1 kilo nötkött).
  • Utsläppen från mat och jordbruk står för ungefär 25 procent av de totala växthusgasutsläppen, och för att nå klimatmålen måste dessa minska med omkring tre fjärdedelar till år 2050.
  • 55 miljoner hektar regnskog har huggits ner för att ge plats för köttproduktion.

Nu har siffrorna ca två år på nacken så det kanske inte stämmer exakt – men man får ju en bild av proportionerna, eller hur?
Det är också lätt att förstå varför många klimatforskare ser just matproduktion och -konsumtion som en nyckelfaktor för en hållbar framtid på planeten.

För några veckor sedan kom en studie som visar att det går att ställa om till en livsmedelskonsumtion som är hållbar och räcker till att försörja alla – men då krävs detta:

  1. Ett omfattande och globalt skifte mot hälsosam och mestadels växtbaserad kost. Mer växtbaserad ”flexitarisk” kosthållning globalt kan minska utsläppen av växthusgaser med mer än hälften och även minska annan negativ miljöpåverkan som utsläpp av kväve och fosfor, användning av jordbruksmark och reducera färskvattenbehovet med mellan 10–25 procent.
  2. En halvering av matsvinnet. Det gäller i alla led – vid skörd, i butikerna och hemma.
  3. Radikalt förbättrade jordbruksmetoder. Bättre balans mellan näringstillförsel och näringsuttag kan till exempel halvera påverkan på biologisk mångfald och vattenresurser och marken som brukas.

Om vi vidtar dessa åtgärder – tillsammans  och gärna samtidigt (typ NU) – kan vi få ett hållbart livsmedelssystem som kan föda 10 miljarder människor år 2050. Studien som publiceras i tidskriften Nature den 10 oktober är den första som visar hur stor omställningen av livsmedelsproduktion och konsumtion behöver vara för att miljöpåverkan från mat ska kunna hållas inom planetens säkra gränser. 

– Om vi fortsätter som idag, utan åtgärder, fann vi att livsmedelssystemets miljöpåverkan kan öka med 50–90 procent till år 2050. Detta till följd av befolkningstillväxt och förbättrad ekonomi som hänger ihop med en mer resursineffektiv kosthållning såsom ökad konsumtion generellt, ökat matsvinn inom hushållen, och ökad köttkonsumtion. Redan i dag har vi överskridit vissa av planetens gränser, och med denna ökning kommer vissa gränser passeras dubbelt upp, säger Dr Marco Springmann enligt en artikel från Stockholms universitet.

När planetens gränser passeras, riskerar vi att hamna i ett mer instabilt klimat på jorden, vilken kan få dramatiska konsekvenser för det mesta – matförsörjning, vattenresurser, samhällsutveckling och människans framtid på jorden.

Varför riskera det, eller hur?

Kvinnor är nyckeln till en hållbar framtid

Kvinnor är nyckeln till hållbar utveckling
Många kvinnor blir vegetarianer för miljöns skull. Så var det för mig också: när jag läste att det går åt 10 gånger mer av jordens resurser för att producera ett kilo kött, jämfört med ett kilo baljväxter, bestämde jag mig för att bli vegetarian

Vi har pratat en hel del om det på sistone, mina vänner och jag; Varför är det så många fler kvinnor som engagerar sig i miljö- och klimatfrågor jämfört med män?
Det började med att vi diskuterade hur engagemanget ser ut i våra egna – och bekantas – familjer.
Sedan tittade jag på hur det ser ut i de grupper jag själv är engagerad i: The Sustainable Society, Sustainable Influencers och Klimatklubben. Andelen engagerade kvinnor är överlägset störst.
Och så kom jag på att jag läst att kvinnor i Sverige är mycket mer oroade för klimatet jämfört med män – och hittade underlag i den nationella SOM-undersökningen från 2017, där man till exempel kommit fram till att 54 procent av kvinnorna är oroliga för miljöförstöring, jämfört med 38 procent av männen. Jag hittade även en Sifo-undersökning från samma år som visade att var femte ung kvinna (16-20 år) är vegetarian av miljöskäl. I gruppen män 50-64 år är siffran mindre än 1 procent.
Enligt en studie av myndigheten Trafikanalys går kvinnor före även när det gäller vårt resande. Om män skulle resa som kvinnor får man en minskning av koldioxidutsläppen på drygt 17 procent och då skulle vi vara väldigt nära den minskning som krävs för att nå hållbarhetsmålen som ska vara uppfyllda till år 2030.

Med det här i ryggen blir det ganska tydligt att det är vi kvinnor som leder vägen mot en hållbar framtid i Sverige.

Om man tittar utanför Sverige då? Jämställdhet är nyckeln även där – och ett av de globala målen för hållbar utveckling som världens länder skrev under på i Paris 2015.Kvinnorna står till exempel för 45-80 procent av matproduktionen i utvecklingsländer. De är med andra ord en förutsättning för att vi ska ha tillräckligt med föda framöver. Kvinnorna är dessutom mer beroende av naturresurser från skogen och jordbruket – medan männen oftare lönearbetar – och har därför bättre kunskaper om biologisk mångfald och hur vi ska skydda dessa tillgångar.
Men det handlar också om att ländernas ekonomi blir mer stabil när kvinnorna bidrar både till statskassan och familjens budget. Rätten till utbildning och att bestämma antal barn är också viktigt ur ett globalt hållbarhetsperspektiv, eftersom överbefolkning är ett problem.

Här i Sverige har klimatkvinnorna blivit en växande maktfaktor. Vi organiserar oss, debatterar och gör nya, bättre val för att skapa en mer hållbar livstilssnorm i samhället.
I många andra länder har kvinnor inte ens möjligheten att göra sina röster hörda.

Det här är den nya kvinnokampen för mig. Och en sak står väldigt klar: Hela planeten tjänar på att kvinnor får ta plats och bidra till samhället på samma villkor som män.

Det här är månadens tema för bloggkollektivet The Sustainable Society. Läs vad mina kloka själsfränder skrivit här:

Ekoenkelt: Klimatfrågan ut ett jämställdhetsperspektiv

Husligheter: Hur blev klimatet den nya kvinnokampen

Think Organic:  Hur blev klimatfrågan en kvinnofråga 

Emma Sundh: Har du fattat galoppen eller är du en strutsande combover? 

Annas kemtvätt: Hej pappor, klimatkampen behöver er också!

Mindre jobba, mera leva!

Mys i mossan i farmors gamla anorak. =)

Det är drygt tre veckor sedan jag slutade jobba nu, och under förra veckan slog det mig: Vad pigg jag är! Vad härligt det är att hinna hjälpa till med barnens läxor utan att pressa in det mellan matlagning och träning varenda kväll! Vad roligt att jag har hunnit baka matbröd för första gången på nästan ett år!

Är det inte helt galet ändå, hur vi jobbar och jobbar och pusslar och pusslar för att få allt att gå runt? For what?

Jag vet, ibland finns det faktiskt inga alternativ. Är man ensamstående, eller låginkomsttagare, eller i värsta fall både och så måste man kanske jobba sina 8 timmar för att få allt att gå runt. Men vi som egentligen skulle klara oss på mindre. Varför håller vi på så här?

Runt omkring mig hör jag allt fler – främst kvinnor – prata om hur håller på att gå sönder på grund av allt de upplever som måsten i arbetsliv och vardag. Familjer som säger att de knappt hinner ses i vardagen större delen av året och sedan försöker kompensera det med en vecka utomlands varje år. Som inte har tid att åka på skogsutflykt men lägger massvis med tid på att shoppa eller göra om hemma. Inte för att det behövs, utan för att hemmet ska kännas uppdaterat och fräscht – ifall någon av alla de vänner som inte heller har någon tid över mot all förmodan skulle komma och hälsa på.

Nina Björk skriver om det här i sin bok Lyckliga i alla sina dagar– en bok som jag läste för flera år sedan men vars innehåll ofta dyker upp i tankarna. Hon beskriver ett samhälle där varje individ har blivit ett varumärke som hela tiden måste uppgraderas, utvecklas och utrustas med nytt för att behålla sitt ”marknadsvärde”. Vilket sällan är hållbart i längden – varken för människan eller miljön.
Vad skulle hända om vi arbetade lite mindre? Levde lite enklare? Det är intressanta resonemang hon för fram, även om det finns en del frågetecken i dem också.

Själv har jag i alla fall aldrig känt mig så fri som nu. Jag hinner med hushållssysslorna under veckan, så att helgen kan handla mer om socialt umgänge och skogspromenader. Jag hinner fixa, laga och sköta om. Jag njuter av att plocka svamp och ta hand om de sista grödorna i trädgården – vilket dessutom ger obesprutade livsmedel och pengar över till annat. Bara det här att sluta jaga nya prylar hela tiden (ett livsstilsval jag gjort sedan länge) har frigjort så otroligt mycket tid till annat som jag mycket hellre sysslar med!
Men det bästa är ändå harmonin som har spritt sig här hemma. Jag älskar att vara hemma när barnen kommer från skolan, äta mellis med dem, prata om dagen i lugn och ro. Jag orkar lyssna, jag orkar vara där.

Självklart kan – och vill – jag inte leva så här för evigt. Jag har alltid tyckt om att arbeta, att tjäna mina egna pengar och utvecklas både mentalt och erfarenhetsmässigt. Och får jag chansen att jobba med hållbarhet kommer jag att se till att göra det bra.
Men i den bästa av världar jobbar både jag och min man mindre framöver. För våra barns skull. Och för planetens.

 

 

Nu följer jag min dröm – jag SKA jobba med klimat och miljö!

Genrebild att sträva mot sina mål
Nu siktar jag mot toppen – och nya mål!

Kan man jobba med inredning och ändå vara en trovärdig miljökämpe? För att föregå mitt resonemang: Ja, det tror jag. Det finns många i branschen som numera försöker tänka mer loppisfynd, återbruk, långsiktiga investeringar – och gärna köp som stöttar småskaliga svenska företag. Som på alla sätt och vis försöker smyga in inspirerande tips i reportagen, som samtidigt är mer miljösmarta.

Men själv har jag de senaste åren kämpat allt mer med mina egna tankar. Kan jag verkligen fortsätta tipsa om  produkter som jag vet är massproducerade i exempelvis Kina? Om företag som saknar minsta hållbarhetsstrategi? Eller låtsas som att jag tycker det är okej att utsläppen från flygresor är sju gånger högre per svensk jämfört med det globala genomsnittet? Det blev allt svårare för mig att rättfärdiga det.
Anledningen till att jag blev journalist från början var ju redan då, 1997, att jag ville skriva om miljöfrågor. Min kärlek till naturen har jag haft med mig sedan uppväxten med föräldrar som ofta tog oss med ut i skogen för att plocka bär och svamp eller bara fika.

Så kom dagen då jag ”tvingades” ta tag i frågan på riktigt. Som många vet är förlagsbranschen i gungning sedan länge och när Bonnier skulle kapa tjänster här i höst blev jag en av de (nyanställda) som fick gå.
Det knäppa är att jag känner mig mer lättad än ledsen. Nu blir det omstart på riktigt – och jag kommer att göra allt för att få jobba med hållbarhet på något sätt. Som kommunikatör hos någon organisation med miljöprofil, som hållbarhetsstrateg på något inredningsföretag… Jag har redan börjat leta både jobb och utbildningar och ser möjligheter överallt. Det handlar bara om att välja inriktning.

Omstarten gäller även bloggen, som jag döpt om från Veckans Eko till Fair Living. För hållbarhet handlar ju om så mycket mer än att välja ekologiskt i butiken – det handlar om att göra val som bygger starkare samhällen både lokalt och globalt.
Här på bloggen kommer jag att berätta om mitt sökande efter en ny karriär inom hållbarhetssektorn. Jag kommer också att lägga stort fokus på hållbara idéer och inspiration. Ibland kommer jag att tycka till om saker och ting också – som att många av oss gärna pratar om vår miljöångest men inte riktigt orkar agera för att förändra något på riktigt. Eller fundera över hur vi kan påverka politiker och företag för att få dem att agera – NU!

Jag hoppas att ni vill följa med på resan!

 

Kärlek är själva grunden för mitt miljöengagemang

Barnen

Idag, på alla hjärtans dag, har bloggkollektivet som jag är med och driver – The Sustainable Society – bestämt oss för att ha kärlek som tema.

Vad har det med miljöengagemang att göra? tänker kanske någon. Allt, tycker jag.

Ni som har följt mig ett tag vet att jag växte upp i södra Lappland. Mina föräldrar bor kvar i huset, som ligger ute på ett näs, omgivet av vacker blandskog.
En av de finaste gåvorna som mina föräldrar gav mig var just massor av kärlek. Dels kärlek till oss barn. Jag har aldrig behövt tvivla på att de älskar mig. Det har de alltid visat, både med kramar och genom att säga det. Och dels kärlek till naturen.
Familjestunderna i skogen är de bland de allra vackraste minnena jag har. Pappas lågmälda iver när han delade med sig av sina egna barndomsupplevelser från skogsturer med farfar Gunnar och farmor Elin. Alla kunskaper som både han och mamma har fört vidare, om djurs beteenden, spår de lämnar efter sig, vilka växter man kan äta och så vidare.
Men framför allt älskade jag harmonin som alltid infann sig när vi väl tagit oss ut (det kunde vara ganska gnälligt innan… ;-)).

Jag vet inte om det är dessa minnen som gör att jag fortfarande kan känna mig helt förälskad när jag får se en vacker solnedgång eller omfamnas av mjukaste mossa. För mig är skogsturer för evigt förknippade med ren och skär lycka.

Men jag vet att det är dessa minnen som är grunden för hela mitt miljöengagemang. Jag har insett att allt börjar och slutar där. Tar vi hand om våra resurser har vi chansen att fortsätta leva bra liv här på planeten. Gör vi inte det kommer vi att få det väldigt svårt.

Jag vet också att det är kärleken till mina barn som har gjort  mitt engagemang större. Jag vill att de ska ha det bra, de också. Med tillgång till allt det vi tar för givet – rent vatten, stort utbud av livsmedel, luft som går att andas…
Jag vill att de ska ha samma möjlighet att uppleva storslagna landskap – här och utomlands – som är friska, levande och har stor biologisk mångfald.

Den kärlek som mina föräldrar visade mig vill jag därför föra vidare till mina barn. För om de lär sig att förstå hur viktig naturen är för vår överlevnad är chansen väldigt mycket större att de vill ta hand om den.

Bäst av allt: Kärleken blir aldrig mindre av att fördelas på fler – den bara växer ju mer den omfattar.

Här kommer mer kärlek, från mina fina bloggkollegor:

Ekomorsan: 5 kärleksröda ekofavoriter

Annas kemtvätt: 5 klimathjältar jag skulle svajpa höger på Tinder (om de fanns där)

Wow – nu stannar allt fler på marken!

Live it arrangerar vandring i svenska fjällen

Upptäck näromgivningen! Live it arrangerar till exempel vandringsturer på snöskor i svenska fjällen.

Det är rätt häftigt hur snabbt ”den allmänna opinionen” kan svänga. De senaste veckorna har jag sett allt fler stå upp mot flygresandet – i alla fall att vi gör det så ofta och åker så långt.
Antalet medlemmar i Facebook-gruppen ”Tågsemester” (där jag är medlem) har mer än fördubblats, från 3000 till över 6000, på en månad. Det har varit debatt om frågan i SVT Nyheter. Alla stora dagstidningar har skrivit om problematiken med att vi flyger som aldrig förr.

Då går äntligen en representant för Svenskt Flyg ut och säger att åtminstone inrikesflyget kan bli fossilfritt senast 2030.
– Det som behövs är att få igång en storskalig produktion till konkurrenskraftigt pris så att man får en marknad för biobränslet, säger Henrik Littorin, generalsekreterare på Svenskt Flyg.

Bottom line: Regering och näringsliv måste våga fatta beslut och satsa på det här.
Det är lite som med elbilen. Den konstruerades redan 1891, men det var inte förrän oljepriserna steg kraftigt i början av 2000-talet som incitamentet för att bygga elbilar ökade rejält…

Nu räcker det tyvärr inte med att flyga på biobränsle. Antalet flygresor måste minska också, för att resandet ska bli mer hållbart. Men jag hoppas att det här är startpunkten för en positiv utveckling när det gäller våra semestervanor.
Vissa har insett att vi måste tänka om för länge sedan. Senast idag läste jag ett Facebookinlägg av Malena Ernman där hon förklarar varför hon 2016 beslutade sig för att stanna på marken.

Och för några veckor sedan fick jag ett pressmeddelande från Resia som slog fast att ”naturupplevelser på hemmaplan lockar allt fler”. Underlaget till påståendet – egna siffror som visar att allt fler bokar in sig på Hurtigruten – känns lite svagt. Men jag upplever själv (också ett svagt underlag…) att allt fler (och yngre) tar sig ut i fjällen, att olika träningstrender (MTB med mera) gör att allt fler tar sig ut i näromgivningen och att fler åtminstone pratar om att börja upptäcka närliggande landskap/länder, i stället för att trängas på fullastade plan till Thailand för att sedan trängas på stränder som blir allt mer nedskräpade av plast…

Hur är det i er omgivning? Hur resonerar ni?

 

Själv har jag med åldern landat i att det räcker långt med en heldag i skogen för att livet ska kännas fullt av upplevelser och njutning. Att sitta på en trästock med kaffetermos och macka i handen, samtidigt som jag tittar ut över ett glittrande Mälaren och lyssnar på hackspetten intill… det är banne mig livskvalitet!

Jag önskar att mina barn får se koraller som annat än en inredningsdetalj

Korall som inredning

Ibland blir jag lite tokig på hur vi människor fungerar. Jag tänker på krönikan av Jens Liljestrand som var väldigt omtalad i (min filterbubbla på) social medier den gångna veckan. Läs – för han sätter verkligen fingret på en del ömma punkter.

Kort sagt handlar krönikan om hur han reser med familjen till Afrika, åker långt ut på havet, saker – och möts av ”en gröt av stenar och alger som en gång var ett levande korallrev”.

Koralldöden ar pågått ett tag nu. Miljöorganisationer har larmat och bett om besinning i behandlingen av våra hav – eftersom det påverkar allt marint liv. Korallreven i allra högsta grad.
Men det verkar som om det måste komma till den punkten att korallreven bleks och dör och att turisterna reagerar med att sluta komma innan någon agerar på riktigt.

I inredningsvärlden är fiktiva koraller samtidigt väldigt populära, och gör vi ingenting kanske det bara är där vi kommer att se dem framöver…

Allt fler försöker i alla fall uppmärksamma problemet. Bland andra konstnären Bovey Lee med konstverken ”Preserving Coral”. Med sitt arbete utforskar hon hur bortkopplade vi människor är från det vi säger oss älska mest.

Konstverk med korallerSvenskt Tenn gjorde förra året en utställning om korallreven tillsammans med Beckmans och Beijerinstitutet.
Jag har också skrivit om Rocks Push som gör surfarshorts av återvunnen plast från haven. Varumärket startades av två surfare som vill sätta fokus på havets tillstånd i allmänhet och Stora barriärrevet i synnerhet.

Själv hade jag en av mina starkaste naturupplevelser just på Stora Barriärrevet, där jag snorklade mitt bland rockor, fiskar och vacker, färgstark korall år 2000. I ett hav som var klarblått och fritt från skräp.
Ett av mina största önskemål här i livet är att vi kan vända trenden, så att mina barn kan uppleva samma sak.

 

SaveSave

5 positiva miljöhändelser under 2017

Liselotte i skogen

Som ni kanske har märkt har det varit rejäl stiltje på bloggen den senaste tiden. Jag totaldäckade strax efter jul och låg i feber i fem dygn. För trött för att hänga med i sociala medier alls, men precis i rätt läge för att lyssna på radio och läsa böcker i stället…

Det gav också lite tid till att reflektera över saker och ting. Främst kring klimat- och miljöfrågor förstås. Det är så lätt att se alla problem som måste övervinnas för att vi ska kunna leva på ett mer hållbart sätt – och de kan förstås inte ignoreras. Men här har jag samlat en del riktigt stora framgångar som skedde under 2017 på den fronten. Att samla kraft i för att ta flera, kraftfulla, steg i rätt riktning:

1.USA drog sig ur Parisavtalet (INTE BRA!), men som en motreaktion har en stark, alternativ rörelse vuxit fram i USA (BRA!) med ca 2500 företagsledare, investerare, delstater, universitet och organisationer som vill jobba vidare för att komma bort från beroendet av fossila bränslen etc.
Deras paroll: ”We are still in!”
Anledningen: Som de ser det är det enda vägen för bibehållen ekonomisk och social välfärd i landet.

2. Från och med i går (1 januari 2018) trädde en ny klimatlag i kraft. Enligt den måste nuvarande regering, och framtida regeringar, kunna visa hur man har arbetat för att nå sina klimatmål. Stefan Löfven beskriver reformen som den viktigaste vår generation kommer att genomföra – eftersom det gör att miljöfrågan kommer att vara en viktig faktor i alla politiska beslut som fattas.

3. Plastförbrukningen har minskat radikalt i många delar av världen. Plastpåsar (och engångsartiklar) har förbjudits helt i vissa länder, i andra har man börjat ta betalt för påsarna. I Sverige minskade förbrukningen med 2,5 miljoner påsar – på bara tre månader! – i samband med nya lagen som innebär att butiker måste informera sina kunder om kassens miljöpåverkan och kan ta betalt för den.

4. Priserna på solenergi har i vissa länder blivit så låga att det inte finns någon anledning att fortsätta på det fossila spåret. I Indien har man till exempel stoppat byggandet av flera planerade kolkraftverk och storsatsar i ställer på solenergi.
– Indien har inlett vad som förmodligen är världens mest omfattande uppskalning av förnybar energi. När jag blev minister 2014 så hade Indien 2,4 gigawatt solkraft. Idag har siffran fyrdubblats. Och målet är att vi 2022 ska ha 100 gigawatt. Det innebär ett 40-faldigande på åtta år, förklarar Piyush Goyal, Indiens minister för elektricitet, kol och förnybar energi för SVT.

5. Själv tycker jag att det har hänt mycket med vår medvetenhet kring miljöfrågor. Allt fler börjar diskutera hur vettigt det är att ta flyget utomlands en, eller flera gånger per år. Eller hur vettigt det är att konsumera som vi gör. Det är ändå första steget i en riktning som förhoppningvis går till handling i form av fler tågresor (ökad efterfrågan kan i sin tur ge ökat och bättre utbud), mer medveten shopping etc.

Det finns väldigt mycket kvar att göra – men det har också hänt väldigt mycket.
Och det bästa är att de hållbara alternativen som finns numera är så bra – valet blir ofta att gå från något bra, till något ännu bättre.

En sak till – det som är bra för miljön är oftast bra för hälsan eller plånboken också. Ofta bådadera!

Julklappar som gör gott – på riktigt

Unicef julkula

Den som har följt min blogg ett tag vet att jag vurmar mycket för närproducerat, tillverkat i hållbara material, i tidlös design som man inte tröttnar på.

I helgen hade vi en lång diskussion om detta vid middagsbordet – med utgångspunkt i hysterin kring Black Friday. Någon lyfte det faktum att vissa kanske inte har råd att köpa julklappar annat än om de är rabatterade. Och massproducerat från möbelkedjorna är kanske enda alternativet för många.
Så är det förstås. Själv levde jag på ett inackorderingstillägg på 1 100 kr, tror jag det var, plus matlådor från mamma och pappa, under en stor del av gymnasiet. Under loven jobbade jag på ett äldreboende för att få in extra pengar. Då blev det ganska få inköp över huvud taget.

Men när man tittar på mängden grejer som de flesta jag känner har – oavsett vad de jobbar med – så verkar det vara ett större problem att hinna rensa bland allt än att ha råd att köpa nya.

Och med risk för att låta oförstående inför människors olika förutsättningar här i livet: Någonstans är det ändå lyxproblem.

Jag säger inte att vi inte får bekymra oss om saker och ting utifrån den verklighet vi lever i. Vi människor strävar ju ständigt efter förbättring i våra liv. Även om vi har de basala behoven tillgodosedda – mat att äta, tak över huvudet, kläder på kroppen – så måste vi få gnälla över att skolmaten är näringsfattig eller kollektivtrafiken för begränsad. Själv gnällde jag ganska mycket igår, när pendeltåget var försenat på grund av spårfel (kanske för att det snöat typ en halv centimeter under natten).

Men jag försöker att lyfta blicken, så mycket jag kan. Som nu i juletider. Mina barn har det mesta de behöver. Jag har det mesta jag behöver. Då känns det bra att bidra till att förbättra situationen för dem som inte har det mesta de behöver. Till exempel på dessa vis:

Fadderskap hos WWF: Ingen har väl kunnat undgå filmen på den svältande isbjörnshannen som spreds i sociala medier under helgen? WWF jobbar dels med att sprida information om klimatförändringarna som orsakat detta, dels med att hjälpa isbjörnarna på olika sätt.

Julkula från Unicef. För femte året i rad lanserar UNICEF Sverige en unik och handmålad julkula som släpps i begränsad upplaga. Årets julkula pryds av ett superfint motiv av konstnären och barnboksförfattaren Inga Borg, som är känd för sina böcker om den lilla osynliga sagofiguren Plupp. Försäljningsintäkten går till Unicefs arbete för barns rättigheter.

Julstjärna från Bris. Julen och andra högtider som är starkt förknippade med familjeliv och gemenskap kan göra att känslan av ensamhet blir ännu starkare hos barn som inte får uppleva detta. Bris har öppet varje dag under jullovet, och Bris kuratorer lyssnar, stöttar, stärker barn i att hantera sin situation, och slussar dem vidare så att de får rätt hjälp. Genom att köpa en julstjärna från Bris kan du stödja detta arbete.

Rädda Barnen INGENTING. Om du köper ett gåvobevis till exempelvis värdet 147 kr kan en familj få basvaror (ris, bönor, olja , salt) som räcker en hel vecka.

Julgåva till skogen, Naturskyddsföreningen. Som sann skogsälskare funderar jag på att ge en slant till Naturskyddsföreningens arbete med skyddsvärd skog. Man kan även ge till arbetet med klimatet, miljögifter etc.

 

Får man vara både fåfäng – och – miljövän?

Liselotte på en matta av fönsterlav

Jag är en typisk LOHAS – alltså en person som vurmar för en ”Lifestyle of Health and Sustainability”. Jag gillar mode, sminkar mig gärna och tycker om att ha det fint och ombonat hemma. På fritiden ägnar jag mig en hel del åt träning och ”vård av kulturintresse”.

Samtidigt brinner jag för social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Jag älskar naturen och är ute i skog och mark så mycket jag hinner. Jag berättar för mina barn om hur olika ekosystem hänger ihop. Jag försöker minimera min plastförbrukningen i alla led, engagerar mig i jämställdhetsfrågor, använder bilen så lite som möjligt, köper moringaträd i stället för julklappar och så vidare.

Men ändå upplever jag på något sätt att min ”fåfänga” står i vägen för att bli tagen på allvar som – på riktigt – miljöengagerad.

Är det fler som känner så här? Undersökningar visar nämligen att antalet LOHAS-individer är flest i Sverige, jämfört med övriga världen. Hela 35 procent av befolkningen, närmare bestämt!
Upplever ni också att det är svårt att hitta produkter, tjänster och media som vänder sig till oss? Vi som vill njuta av livet men ändå minimera den påverkan vår livsstil har på jordens resurser (för mig är det sistnämnda viktigast).
I tidskriftsvärlden finner jag till exempel nästan bara ”antingen eller”. Antingen ”seriösa” facktidskrifter som riktar sig till forskare eller branschmässigt berörda. Eller så finner jag vanliga magasin om mode, inredning etc – som förvisso skriver allt mer om hållbara produkter men hjälper oss hållbara konsumenter alldeles för lite, om du frågar mig.
Som om det skulle finnas en motsättning mellan att bry sig om sitt yttre och att vara vetgirig.

Det här foträta versus fåfänga är något jag funderat på till och från under livet. När jag kom in på Biologprogrammet vid Umeå universitet var det som om alla runt omkring mig bar en ”kostym” av militärgröna kläder, Fjällräven-rygga och anorak. Jag tonade ner min stil för att bli tagen på allvar.
När jag kom till Naturskyddsföreningens lokala årsmöte, iklädd min trendriktiga kappa, kände jag mig som ett UFO bland alla stickade tröjor. Och trots att jag sänkte medelåldern på mötet med minst 10 år kände jag inte att jag togs emot med nämnvärd entusiasm…
Och när jag läste kursen ”Världens Eko” vid Stockholms universitet fick jag höra att det inte anses vara ”fint” att till exempel berätta om nya rön i dagspress eller i kanaler där ”vanligt folk” kan ta del av dem. I en tid då fler beslut borde baseras på fakta i stället för känslor fungerar forskarvärlden i stället som en klubb för inbördes beundran.

Min poäng är: Jag tror att vi måste bygga en brygga mellan den ”seriösa” delen av miljörörelsen och alla som är nyfikna nybörjare. Hjälpa varandra att hitta mer hållbara sätt att leva, på ett sätt som känns lustfyllt i stället för fullt av pekpinnar.

Det gör vi bara om den hållbara livsstilen känns spännande – och faktiskt bättre – jämfört med den tidigare.
Jag vet att det är så, och allt fler med mig. Men det räcker inte. Nu gäller det att sprida ordet vidare till fler. Baserat på fakta.