Julstämningen som försvann

Julhjärta på ladugårdsvägg

Idag hade jag tänkt skriva om miljövänliga julblommor. Och, som sagt, jag håller fast vid att även de små valen räknas.

Men just denna vecka känns allt sådant ganska futtigt, eftersom den inletts med katastrofer som dessa:

  • USA, Ryssland, Saudiarabien och Kuwait välkomnar inte den IPCC-rapport som länderna själva varit med om att beställa i samband med Parisavtalet 2015, och som säger att vi måste hålla den globala uppvärmningen till högst 1,5 grad. 2 grader anses inte längre vara en säker gräns. Det innebär att rapporten inte inkluderas i förhandlingarna som pågår i Katowice, Polen, just nu. I ett läge då vi vet att vi har 10 år på oss att vända trenden.
  • På tal om Polen så har cirka 170 representanter för miljöorganisationer nekats att ens komma in i landet under klimatförhandlingarna. Läs mer om de kontroversiella reglerna som Polens regering infört här.
  • Jag fick veta att 120 miljöförsvarare dött för sin sak – hittills i år. Förra året var det nästan 200 människa som fick sätta livet till. I
  • Här i Sverige finns det en risk för att M-KD får igenom en budget som bland annat innebär slopad flygskatt, sänkt bensinskatt samt kraftigt minskat stöd till solceller. I en tid då vi behöver växla över till hållbar energi och komma bra från beroendet av fossila bränslen.  Läs mer om vad M/KD-budgeten innebär för miljöarbetet här

Det är lätt att känna sig nedslagen. Men samtidigt känner jag att det här ger ännu mer bränsle till mitt miljöengagemang.

Jag kan inte bara sitta och titta på medan det här händer. Och jag vet att vi är många som känner likadant – titta bara på hur många som gått med i Klimatklubben sedan starten i oktober 2018. I Stockholm samlades över 5000 personer på Raol Wallenbergs torg till Climate Alarm-manifestationen i samband med att klimatmötet i Polen startade. För att inte tala om Greta Thunberg, vars klimatstrejk har vuxit till en global massrörelse med studenter som protesterar i Australien, Frankrike, Tyskland, Canada etc.

Med risk för att låta som en väckelsepredikant: Fortsätt mejla våra politiker, stötta företag som försöker agera klimatsmart, investera dina pengar på ett hållbart sätt, fortsätt inspirera varandra till miljömedvetna val!

Tillsammans är vi faktiskt starka – eller hur? =)

120 människor dog under 2018 – för miljöns skull

ljusmanifestation Naturskyddsföreningen
120 ljus. Ett för varje människoliv som spillts i kampen för miljön 2018. Arrangemang av Naturskyddsföreningen.

Idag är det Internationella dagen för mänskliga rättigheter. På denna dag kändes det extra bra att jag deltog  i en ljusmanifestation för alla dem som dött i kampen för en bättre framtid för oss och våra barn – genom att värna vår miljö.

Många av världens miljökämpar är otroligt utsatta. I länder som Filippinerna, Brasilien, Sydafrika etcetera har minst 120 miljökämpar mördats i år, bland annat för att de satt sig upp mot starka ekonomiska intressen. Förra året låg siffran fick 200 miljökämpar sätta livet till. Och då tror man att mörkertalet är stort.

Det ger perspektiv på kampen vi för i Sverige. Visst, vi uppfattas nog som besvärliga även här när vi kampanjar för högre flygskatter, ifrågasätter vår konsumtion och så vidare – men vad jag vet har ingen dött för den sakens skull (rätta mig om jag har fel).

Att uppmärksamma sådant här får mig också att känna stor tacksamhet för de som redan HAR kämpat i mitt land, för åsiktsfrihet, jämlikhet och demokrati. Uppenbarligen är det ingenting man kan ta för givet.

Så idag vill jag minnas alla dem som kämpar för en hållbar framtid för oss alla. Låt oss föra deras budskap vidare, så att deras kamp inte varit förgäves.

Jag följde min dröm – och fick miljöjobbet!

Liselotte gör v-tecken
Samma känsla som när jag stod på toppen av Nordkette och tittade ut över Innsbruck. Eller ännu bättre faktiskt!

Egentligen tänkte jag berätta redan i fredags innan livet kom emellan: Jag har fått jobb hos Naturskyddsföreningen!!!
Ett föräldravikariat. Men ändå! En organisation som jag velat jobba för sedan… forever! Helt fantastiskt att äntligen få bidra på riktigt där!

Det är ju det här jag har jobbat för de senaste 4-5 åren nu. Genom att plugga hållbarhet vid Stockholms universitet, lära mig WordPress och Google Analytics, läsa digital innehållsstrategi vid Berghs School of Communiction (där Naturskyddsföreningens hemsida även var mitt ”examensprojekt”, blogga och nätverka. Det känns så fantastiskt att arbetet inte var förgäves.

I torsdags var jag på en pressträff där någon sa: Vi har erfarenheten att om man ropar högt efter någonting så kommer det oftast till en. Jag är benägen att skriva under på det, med tanke på mitt inlägg den 10 oktober.

Det händer så mycket spännande när det gäller klimatfrågorna just nu. Ena sekunden vill man ropa ut sin förtvivlan – så är det ju. Så här sa till exempel FN-chefen António Guterres när han inledde klimatmötet i Katowice (som jag tror att många inte ens vet att det pågår?):
– Vi är illa ute, vi är riktigt illa ute. Klimatet springer ifrån oss och vi måste hinna ifatt. För vissa regioner och länder är det här redan en fråga om liv eller död, sa FN-chefen António Guterres när han invigde toppmötet i Katowice.
Han har tyvärr rätt. De flesta länder är inte ens i närheten av att infria de mål som krävs för att vi ska undvika en global temperaturökning på högst 1,5 grader.

Men så kommer Greta Thunberg och slår knockout på alla med sin beslutsamhet och vältalighet. Studenter i Frankrike, Australien etc hänger på. Klimatklubben bildas i Sverige och får tusentals följare på några dygn.  Och folk omkring mig pratar miljöfrågor på ett sätt jag aldrig upplevt förut.
Det är det engagemanget vi ska bygga vår framtid på, och som jag vill försöka fånga upp i mitt nya jobb.

Låt oss omvandla alla samtal till ännu mera handling nu. Skriv till våra politiker! Gå med i ett miljönätverk! Stötta organisationerna som jobbar med de frågor DU brinner för på ett trovärdigt sätt!

Låt oss vända trenden nu! Det är i högsta grad dags för det.

PS. Ursäkta, det bor en Göteborgare inom mig… DS.

 

White Monday – dags att säga nej till vår överkonsumtion!

liselotte vit anorak
White Monday i min vita anorak som jag ärvt efter makens farmor!

Jag har länge funderat över hur vi konsumerar i vårt avlånga land. Eller hela västvärlden för den delen. Första jag gången jag skrev något på temat var för ungefär två år sedan: Stressen över att ha för många prylar.

Där satte jag huvudet på spiken tror jag, för jag har sällan fått så många hejarop och kommentarer som då.

Därför blev jag så själaglad när jag fick ta del av White monday – idag den 19 november – då jag bland många andra tar ställning mot den vansinniga köpfesten Black Friday. Fler prylar är inte vad vi behöver just nu, när vi lever som om vi hade tillgång till 4,2 jordklot.

Som av en slump började jag prata med en kollega om att spendera mindre idag.
Jag som knappt shoppat alls det senaste året – och inte saknar det heller.
Han som aktivt valt att kliva av ”jobbcirkusen” och bara jobbar några månader per år numera. Han har ett hus sedan tidigare – och en inneboende som hjälper till att betala hyran. Bil, kläder och annat har han också och behöver helt enkelt inte så mycket nytt. Han odlar massor av grönsaker och har fyllt frysen med en del av dem. Det han har fått i gengäld är – FRIHET.

Jag tror att fler skulle må mycket bättre om vi vågade tagga ner på samma sätt som han. Det känns helt knasigt att vi konsumerar som vi gör samtidigt som YouGov har genomfört en undersökning som visar att mer än var tredje svensk känner stress, ångest eller avsmak inför konsumtion i allmänhet och Black Friday i synnerhet.
Men framför allt skulle planeten må bättre! Under hösten har flera rapporter släppts som visar att vi har max elva år på oss att hålla oss under 2-gradersmålet i Parisavtalet. Vår konsumtion här leder till exempel till att skogar skövlas på Borneo för att ge plats för palmoljeträd. Eller att regnskogar i Sydamerika huggs ner för att ge plats åt boskap. Våra val påverkar!

Så låt oss tillsammans ta ställning för en mer hållbar konsumtion!

  • Använd hashtaggen #whitemonday i dina egna kanaler och berätta varför du tar avstånd från Black Friday. På så sätt ökar du medvetenheten om att konsumera mer medvetet.
  • Följ @whitemonday2018 på instagram och få tips om cirkulära tjänster (reparatörer av alla de slag, återbruksspecialister, second hand-butiker etc) på www.whitemonday.se.
  • Sist men inte minst – köp ingenting på fredag. Eller någon annan dag heller för den delen, om du inte behöver. I morgon är det Giving tuesday. Fler motreaktioner på fredag går under namn som ”Buy nothing Day”. Häng på dem i stället. =)
Två riktiga förebilder: Henning som startade kampanjen White monday 2017 och Alexandra som är generalsekreterare för Medveten Konsumtion.

Update: Så går det med miljöjobben!

Det har gått en dryg månad sedan jag skrev om att det är dags för mig att följa min dröm, och söka jobb med miljöfokus. Och det har hänt väldigt mycket sedan dess:

  • Jag träffade Linda, som utbildar sig till hållbarhetsspecialist (tack Linda, för trevlig fika, fint återseende och miljömupperi!). Det är min plan B att omutbilda mig, om jag inte lyckas få ett jobb som miljökommunikatör eller liknande inom ett halvår.
  • Jag har sökt en massa jobb.
  • Jag har varit på Linkedin-AW med fd proffskollegor där vi hjälpt varandra att förbättra varandras profiler.
  • Jag har hittat spännande (förvisso obetalda) bloggsamarbeten – till exempel White Monday som går av stapeln i morgon. Och så kommer jag att vara med i en second hand-julkalender i december.
  • Bäst av allt: Jag har gått på två anställningsintervjuer (vill inte jinxa det här, men kan inte låta bli att berätta), gällande två riktiga drömjobb! Med helt rätt fokus – miljö och hållbarhet.

Jag vill inte låta alltför kaxig nu, men att skriva ner mina mål har verklige hjälpt mig framåt – även tidigare i livet. Det hjälper mig att hålla blicken uppe, att fokusera.
Man kanske inte når målen på en gång och de ser kanske inte ut exakt som man hade tänkt sig, men med lite egna insatser och bra tajming… så kan det gå att nå dit man vill.
Men det är ju inte så att allt bara har serverats på silversked. Jag har jobbat 90%-heltid samtidigt som jag bland annat pluggat vid Stockholms universitet och Berghs School of Communication för att bygga på mina kunskaper.
Tidvis har det varit riktigt slitigt. Så där så att jag frågat mig själv om det varit värt det. När barnen ska iväg på match och man inte ens kommer ihåg vilken hall eller stadsdel man skulle till. Eller när jag missade min egen tandläkartid. Och när jag har kommit hem med känslan att hjärnan håller på att brinna upp.

Och visst har det funnits tvivel: ”Duger jag till det här egentligen?”. Det är någonting med att söka jobb som lockar fram den osäkerhet jag trodde jag lagt bakom mig…

Men just nu känns det som att jag är på väg precis dit jag vill. Mot miljöjobben. Och möjligheterna.

Maten kan räcka till alla även i framtiden – om vi äter mer vegetariskt

Hydroponisk odling Harvy
Smart odling är nyckeln om vi ska lyckas försörja jordens befolkning framöver. Här syns Harvys startkit för hydroponisk odling (utan jord, i näringslösning).

Jag tänkte inleda med några väldigt talande siffror som kan kom över i veckan:

  • Livsmedelsproduktionen står för 70 procent av den globala vattenförbrukningen (det används ca 15 000 liter vatten för att producera 1 kilo nötkött).
  • Utsläppen från mat och jordbruk står för ungefär 25 procent av de totala växthusgasutsläppen, och för att nå klimatmålen måste dessa minska med omkring tre fjärdedelar till år 2050.
  • 55 miljoner hektar regnskog har huggits ner för att ge plats för köttproduktion.

Nu har siffrorna ca två år på nacken så det kanske inte stämmer exakt – men man får ju en bild av proportionerna, eller hur?
Det är också lätt att förstå varför många klimatforskare ser just matproduktion och -konsumtion som en nyckelfaktor för en hållbar framtid på planeten.

För några veckor sedan kom en studie som visar att det går att ställa om till en livsmedelskonsumtion som är hållbar och räcker till att försörja alla – men då krävs detta:

  1. Ett omfattande och globalt skifte mot hälsosam och mestadels växtbaserad kost. Mer växtbaserad ”flexitarisk” kosthållning globalt kan minska utsläppen av växthusgaser med mer än hälften och även minska annan negativ miljöpåverkan som utsläpp av kväve och fosfor, användning av jordbruksmark och reducera färskvattenbehovet med mellan 10–25 procent.
  2. En halvering av matsvinnet. Det gäller i alla led – vid skörd, i butikerna och hemma.
  3. Radikalt förbättrade jordbruksmetoder. Bättre balans mellan näringstillförsel och näringsuttag kan till exempel halvera påverkan på biologisk mångfald och vattenresurser och marken som brukas.

Om vi vidtar dessa åtgärder – tillsammans  och gärna samtidigt (typ NU) – kan vi få ett hållbart livsmedelssystem som kan föda 10 miljarder människor år 2050. Studien som publiceras i tidskriften Nature den 10 oktober är den första som visar hur stor omställningen av livsmedelsproduktion och konsumtion behöver vara för att miljöpåverkan från mat ska kunna hållas inom planetens säkra gränser. 

– Om vi fortsätter som idag, utan åtgärder, fann vi att livsmedelssystemets miljöpåverkan kan öka med 50–90 procent till år 2050. Detta till följd av befolkningstillväxt och förbättrad ekonomi som hänger ihop med en mer resursineffektiv kosthållning såsom ökad konsumtion generellt, ökat matsvinn inom hushållen, och ökad köttkonsumtion. Redan i dag har vi överskridit vissa av planetens gränser, och med denna ökning kommer vissa gränser passeras dubbelt upp, säger Dr Marco Springmann enligt en artikel från Stockholms universitet.

När planetens gränser passeras, riskerar vi att hamna i ett mer instabilt klimat på jorden, vilken kan få dramatiska konsekvenser för det mesta – matförsörjning, vattenresurser, samhällsutveckling och människans framtid på jorden.

Varför riskera det, eller hur?

Kvinnor är nyckeln till en hållbar framtid

Kvinnor är nyckeln till hållbar utveckling
Många kvinnor blir vegetarianer för miljöns skull. Så var det för mig också: när jag läste att det går åt 10 gånger mer av jordens resurser för att producera ett kilo kött, jämfört med ett kilo baljväxter, bestämde jag mig för att bli vegetarian

Vi har pratat en hel del om det på sistone, mina vänner och jag; Varför är det så många fler kvinnor som engagerar sig i miljö- och klimatfrågor jämfört med män?
Det började med att vi diskuterade hur engagemanget ser ut i våra egna – och bekantas – familjer.
Sedan tittade jag på hur det ser ut i de grupper jag själv är engagerad i: The Sustainable Society, Sustainable Influencers och Klimatklubben. Andelen engagerade kvinnor är överlägset störst.
Och så kom jag på att jag läst att kvinnor i Sverige är mycket mer oroade för klimatet jämfört med män – och hittade underlag i den nationella SOM-undersökningen från 2017, där man till exempel kommit fram till att 54 procent av kvinnorna är oroliga för miljöförstöring, jämfört med 38 procent av männen. Jag hittade även en Sifo-undersökning från samma år som visade att var femte ung kvinna (16-20 år) är vegetarian av miljöskäl. I gruppen män 50-64 år är siffran mindre än 1 procent.
Enligt en studie av myndigheten Trafikanalys går kvinnor före även när det gäller vårt resande. Om män skulle resa som kvinnor får man en minskning av koldioxidutsläppen på drygt 17 procent och då skulle vi vara väldigt nära den minskning som krävs för att nå hållbarhetsmålen som ska vara uppfyllda till år 2030.

Med det här i ryggen blir det ganska tydligt att det är vi kvinnor som leder vägen mot en hållbar framtid i Sverige.

Om man tittar utanför Sverige då? Jämställdhet är nyckeln även där – och ett av de globala målen för hållbar utveckling som världens länder skrev under på i Paris 2015.Kvinnorna står till exempel för 45-80 procent av matproduktionen i utvecklingsländer. De är med andra ord en förutsättning för att vi ska ha tillräckligt med föda framöver. Kvinnorna är dessutom mer beroende av naturresurser från skogen och jordbruket – medan männen oftare lönearbetar – och har därför bättre kunskaper om biologisk mångfald och hur vi ska skydda dessa tillgångar.
Men det handlar också om att ländernas ekonomi blir mer stabil när kvinnorna bidrar både till statskassan och familjens budget. Rätten till utbildning och att bestämma antal barn är också viktigt ur ett globalt hållbarhetsperspektiv, eftersom överbefolkning är ett problem.

Här i Sverige har klimatkvinnorna blivit en växande maktfaktor. Vi organiserar oss, debatterar och gör nya, bättre val för att skapa en mer hållbar livstilssnorm i samhället.
I många andra länder har kvinnor inte ens möjligheten att göra sina röster hörda.

Det här är den nya kvinnokampen för mig. Och en sak står väldigt klar: Hela planeten tjänar på att kvinnor får ta plats och bidra till samhället på samma villkor som män.

Det här är månadens tema för bloggkollektivet The Sustainable Society. Läs vad mina kloka själsfränder skrivit här:

Ekoenkelt: Klimatfrågan ut ett jämställdhetsperspektiv

Husligheter: Hur blev klimatet den nya kvinnokampen

Think Organic:  Hur blev klimatfrågan en kvinnofråga 

Emma Sundh: Har du fattat galoppen eller är du en strutsande combover? 

Annas kemtvätt: Hej pappor, klimatkampen behöver er också!

Mindre jobba, mera leva!

Mys i mossan i farmors gamla anorak. =)

Det är drygt tre veckor sedan jag slutade jobba nu, och under förra veckan slog det mig: Vad pigg jag är! Vad härligt det är att hinna hjälpa till med barnens läxor utan att pressa in det mellan matlagning och träning varenda kväll! Vad roligt att jag har hunnit baka matbröd för första gången på nästan ett år!

Är det inte helt galet ändå, hur vi jobbar och jobbar och pusslar och pusslar för att få allt att gå runt? For what?

Jag vet, ibland finns det faktiskt inga alternativ. Är man ensamstående, eller låginkomsttagare, eller i värsta fall både och så måste man kanske jobba sina 8 timmar för att få allt att gå runt. Men vi som egentligen skulle klara oss på mindre. Varför håller vi på så här?

Runt omkring mig hör jag allt fler – främst kvinnor – prata om hur håller på att gå sönder på grund av allt de upplever som måsten i arbetsliv och vardag. Familjer som säger att de knappt hinner ses i vardagen större delen av året och sedan försöker kompensera det med en vecka utomlands varje år. Som inte har tid att åka på skogsutflykt men lägger massvis med tid på att shoppa eller göra om hemma. Inte för att det behövs, utan för att hemmet ska kännas uppdaterat och fräscht – ifall någon av alla de vänner som inte heller har någon tid över mot all förmodan skulle komma och hälsa på.

Nina Björk skriver om det här i sin bok Lyckliga i alla sina dagar– en bok som jag läste för flera år sedan men vars innehåll ofta dyker upp i tankarna. Hon beskriver ett samhälle där varje individ har blivit ett varumärke som hela tiden måste uppgraderas, utvecklas och utrustas med nytt för att behålla sitt ”marknadsvärde”. Vilket sällan är hållbart i längden – varken för människan eller miljön.
Vad skulle hända om vi arbetade lite mindre? Levde lite enklare? Det är intressanta resonemang hon för fram, även om det finns en del frågetecken i dem också.

Själv har jag i alla fall aldrig känt mig så fri som nu. Jag hinner med hushållssysslorna under veckan, så att helgen kan handla mer om socialt umgänge och skogspromenader. Jag hinner fixa, laga och sköta om. Jag njuter av att plocka svamp och ta hand om de sista grödorna i trädgården – vilket dessutom ger obesprutade livsmedel och pengar över till annat. Bara det här att sluta jaga nya prylar hela tiden (ett livsstilsval jag gjort sedan länge) har frigjort så otroligt mycket tid till annat som jag mycket hellre sysslar med!
Men det bästa är ändå harmonin som har spritt sig här hemma. Jag älskar att vara hemma när barnen kommer från skolan, äta mellis med dem, prata om dagen i lugn och ro. Jag orkar lyssna, jag orkar vara där.

Självklart kan – och vill – jag inte leva så här för evigt. Jag har alltid tyckt om att arbeta, att tjäna mina egna pengar och utvecklas både mentalt och erfarenhetsmässigt. Och får jag chansen att jobba med hållbarhet kommer jag att se till att göra det bra.
Men i den bästa av världar jobbar både jag och min man mindre framöver. För våra barns skull. Och för planetens.

 

 

Nu följer jag min dröm – jag SKA jobba med klimat och miljö!

Genrebild att sträva mot sina mål
Nu siktar jag mot toppen – och nya mål!

Kan man jobba med inredning och ändå vara en trovärdig miljökämpe? För att föregå mitt resonemang: Ja, det tror jag. Det finns många i branschen som numera försöker tänka mer loppisfynd, återbruk, långsiktiga investeringar – och gärna köp som stöttar småskaliga svenska företag. Som på alla sätt och vis försöker smyga in inspirerande tips i reportagen, som samtidigt är mer miljösmarta.

Men själv har jag de senaste åren kämpat allt mer med mina egna tankar. Kan jag verkligen fortsätta tipsa om  produkter som jag vet är massproducerade i exempelvis Kina? Om företag som saknar minsta hållbarhetsstrategi? Eller låtsas som att jag tycker det är okej att utsläppen från flygresor är sju gånger högre per svensk jämfört med det globala genomsnittet? Det blev allt svårare för mig att rättfärdiga det.
Anledningen till att jag blev journalist från början var ju redan då, 1997, att jag ville skriva om miljöfrågor. Min kärlek till naturen har jag haft med mig sedan uppväxten med föräldrar som ofta tog oss med ut i skogen för att plocka bär och svamp eller bara fika.

Så kom dagen då jag ”tvingades” ta tag i frågan på riktigt. Som många vet är förlagsbranschen i gungning sedan länge och när Bonnier skulle kapa tjänster här i höst blev jag en av de (nyanställda) som fick gå.
Det knäppa är att jag känner mig mer lättad än ledsen. Nu blir det omstart på riktigt – och jag kommer att göra allt för att få jobba med hållbarhet på något sätt. Som kommunikatör hos någon organisation med miljöprofil, som hållbarhetsstrateg på något inredningsföretag… Jag har redan börjat leta både jobb och utbildningar och ser möjligheter överallt. Det handlar bara om att välja inriktning.

Omstarten gäller även bloggen, som jag döpt om från Veckans Eko till Fair Living. För hållbarhet handlar ju om så mycket mer än att välja ekologiskt i butiken – det handlar om att göra val som bygger starkare samhällen både lokalt och globalt.
Här på bloggen kommer jag att berätta om mitt sökande efter en ny karriär inom hållbarhetssektorn. Jag kommer också att lägga stort fokus på hållbara idéer och inspiration. Ibland kommer jag att tycka till om saker och ting också – som att många av oss gärna pratar om vår miljöångest men inte riktigt orkar agera för att förändra något på riktigt. Eller fundera över hur vi kan påverka politiker och företag för att få dem att agera – NU!

Jag hoppas att ni vill följa med på resan!

 

Kärlek är själva grunden för mitt miljöengagemang

Barnen

Idag, på alla hjärtans dag, har bloggkollektivet som jag är med och driver – The Sustainable Society – bestämt oss för att ha kärlek som tema.

Vad har det med miljöengagemang att göra? tänker kanske någon. Allt, tycker jag.

Ni som har följt mig ett tag vet att jag växte upp i södra Lappland. Mina föräldrar bor kvar i huset, som ligger ute på ett näs, omgivet av vacker blandskog.
En av de finaste gåvorna som mina föräldrar gav mig var just massor av kärlek. Dels kärlek till oss barn. Jag har aldrig behövt tvivla på att de älskar mig. Det har de alltid visat, både med kramar och genom att säga det. Och dels kärlek till naturen.
Familjestunderna i skogen är de bland de allra vackraste minnena jag har. Pappas lågmälda iver när han delade med sig av sina egna barndomsupplevelser från skogsturer med farfar Gunnar och farmor Elin. Alla kunskaper som både han och mamma har fört vidare, om djurs beteenden, spår de lämnar efter sig, vilka växter man kan äta och så vidare.
Men framför allt älskade jag harmonin som alltid infann sig när vi väl tagit oss ut (det kunde vara ganska gnälligt innan… ;-)).

Jag vet inte om det är dessa minnen som gör att jag fortfarande kan känna mig helt förälskad när jag får se en vacker solnedgång eller omfamnas av mjukaste mossa. För mig är skogsturer för evigt förknippade med ren och skär lycka.

Men jag vet att det är dessa minnen som är grunden för hela mitt miljöengagemang. Jag har insett att allt börjar och slutar där. Tar vi hand om våra resurser har vi chansen att fortsätta leva bra liv här på planeten. Gör vi inte det kommer vi att få det väldigt svårt.

Jag vet också att det är kärleken till mina barn som har gjort  mitt engagemang större. Jag vill att de ska ha det bra, de också. Med tillgång till allt det vi tar för givet – rent vatten, stort utbud av livsmedel, luft som går att andas…
Jag vill att de ska ha samma möjlighet att uppleva storslagna landskap – här och utomlands – som är friska, levande och har stor biologisk mångfald.

Den kärlek som mina föräldrar visade mig vill jag därför föra vidare till mina barn. För om de lär sig att förstå hur viktig naturen är för vår överlevnad är chansen väldigt mycket större att de vill ta hand om den.

Bäst av allt: Kärleken blir aldrig mindre av att fördelas på fler – den bara växer ju mer den omfattar.

Här kommer mer kärlek, från mina fina bloggkollegor:

Ekomorsan: 5 kärleksröda ekofavoriter

Annas kemtvätt: 5 klimathjältar jag skulle svajpa höger på Tinder (om de fanns där)